The Wolf of Wall Street 2013

Filmen handlar om pengar, girighet och lättja, ja egentligen om alla de sju dödsynderna samlat. Men det handlar även, i sann Scorsese-anda, om drömmar, broderskap, lojalitet och svek.

Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) är en ung man som ganska tidigt i livet upptäcker sin talang att sälja och förmåga att motivera andra. Efter en framgångsrik men kort karriär på börsmarknaden hittar han sin nisch lite vid sidan av lag och moral. Snart är han sin egen chef med egen stab, och framgången som följer är större än fantasin tidigare ens tillåtit.

Filmen är baserad på boken med samma namn. Den är skriven av verklighetens Jordan Belfort och är en sann historia om uppgång och fall och hans minst sagt osannolika liv som korrumperad börsmäklare och gränslös livsnjutare under senare halvan av 1980-talet. Det är berättat uteslutande ur Belforts eget perspektiv. Ibland vänder sig karaktären mot kameran och talar direkt till oss, ibland hör vi hans röst över de snyggt redigerade bilderna.

Med glimten i ögat är DiCaprio fullständigt strålande som den hungrige Belfort som inte kan får nog. Av något. Han är allt annat än sympatisk och många gånger snarare riktigt odräglig i sitt agerande. Men med DiCaprios charm blir han ändå sina brister till trots en tillräckligt älskvärd individ som (åtminstone i början) lurar över också publiken på sin sida, medan FBI nosar i hans hälar.

Jonah Hill i rollen som Belforts vapendragare Donnie är även han fullständigt suverän. Med små medel är han både kul och ömklig samtidigt och jag blir inte förvånad om hans (liksom DiCaprios) prestation belönas när det börjar vankas Oscarsnomineringar.
 De båda männen har otrolig kemi och är samspelta in i minsta por. Ofta är rollfigurerna visserligen skyhöga på diverse droger, men de är verkligen det med största trovärdighet. Vissa scener dem emellan är så äkta så de känns improviserade, fastän samtidigt välregisserade.

Scorsese visar här ännu en gång prov på att han är en otrolig filmskapare och en makalös personregissör. Leonardo har visserligen redan varit mästerlig ett antal gånger i sin imponerande karriär, men jag har nog aldrig sett honom så fantastiskt rolig förr. Det finns tillfällen då han visar prov på oanad talang för fysisk komik, som får salongen att bokstavligen bubbla av skratt.

Det är väldigt mycket av allting hela tiden. Människor, pengar, knark. Tempot är högt, klippen snabba och musiken rakt igenom fantastisk. Det är lite musikvideo över vissa delar och jag får nästan lust att dansa.  En minut till och filmen skulle vara hela tre timmar lång. Det märks inte. Tiden går förbryllande fort och det enda jag i efterhand kan känna är att det borde ha funnits utrymme att utveckla någon eller några kvinnliga karaktärer mer.

Nu är i princip alla kvinnor antingen horor, strippor eller bedragna fruar, utan så mycket mer att göra än att visa en hel del hud. Det är inget som förvisso stör och jag finner allt uppvisande av hud motiverat, eftersom detta ändå bygger på Jordan Belforts berättelse om sitt eget liv. Det är hans synvinkel och han såg tydligen mycket knark och många kroppar, inte sällan i fantasifulla kombinationer. Men ändå, kvinnor som faktiskt också har något att säga hade inte gjort det hela sämre.

Trots påtaglig grabbighet och att slutet är väl hastigt överstökat, är "The Wolf of Wall Street" en mycket underhållande och extremt snygg film. Det är en historia om de inte direkt vackra sidorna av lyxlivet som både är otroligt rolig men samtidigt enormt gripande.