Fartblinda 2019-2022

Handlingen i C Mores och TV4:s nya originalserie ”Fartblinda” tar fart med att näringslivsjournalisten Bea Farkas får nys om att det pågår något fuffens på den så kallade ST-bankens tradingavdelning.

Bea (fint spelad av Julia Ragnarsson, som vi tidigare sett i huvudrollen i ”Springfloden”) börjar att nysta i det trots att hon har skäl att låta bli: hon är personligt involverad med en av bankens chefer, Peder Rooth, och dessutom vill den manliga redaktören på tidningen hon arbetar för hellre sätta en manlig kollega på sådana grävjobb.

Bortsett från att Beas chef på Dagbladet hyser bristande tilltro till henne har kvinnofientligheten hos flera av karaktärerna (framförallt de som arbetar inom finansvärlden), som intressant skildras i seriens förlaga, tyvärr tonats ner rejält.

Förlagan i fråga är boken med samma namn, skriven av Caroline Neurath. Det är svårt att inte tänka att hon i sin tur är förlagan till Bea Farkas. Neurath har ju själv arbetat som ekonomijournalist på bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Industri innan hon hamnade i SVT:s Morgonstudion. Innan Neurath romandebuterade med ”Fartblinda” 2016 hade hon bland annat gett ut reportageboken ”Den stora bankhärvan – finansparet Hagströmer och Qvibergs uppgång och fall”. Den handlar om kollapsen av HQ Bank, som man får anta har inspirerat ST-banken och berättelsen om den. Piratförlaget, som har gett ut ”Fartblinda”, har beskrivit boken som ”delvis inspirerad av verkligheten”. I det citatet är det första ordet värt att betona, för långt från alla händelser är trogna det realistiska. Finansthrillern är full av extraordinära incidenter.

Bea Farkas tar till mycket kreativa och våghalsiga metoder för att gräva i ST-bankens affärer. Hon är befriande bråkig och orädd, ibland på ett nästintill larvigt sätt, och är fast besluten att rusa efter sin intuition för att se om den skvallrar om något.

Gränserna mellan hennes arbete och privatliv suddas ut, inte bara vad gäller hennes affär med ST-chefen. Hennes handlingar får konsekvenser, som tvingar Bea att ifrågasätta sina val och sin person. Djupare grubblerier över detta hade emellertid gjort serien gott.

Av FLX, som har producerat serien, har ”Fartblinda” benämnts som en ”karaktärsdriven thriller”, men tyvärr är dessa karaktärerna för grunda. Det finns en bra utgångspunkt här: personporträtten är fint skissade, de väcker nyfikenhet. Tyvärr målas de aldrig färdigt.

Till exempel hade jag velat veta mer om de personliga erfarenheter som binder samman Bea och Peder. Deras känslor för varandra är tydligen så starka att han är villig att riskera sin familj och hon sin yrkesmässiga trovärdighet, men serieskaparna lyckas inte riktigt förmedla hur det kommer sig. Hollywoodproffset Matias Varela (som spelade en av de stora rollerna i den tredje säsongen av ”Narcos”) hade gärna fått bidra lite mer till att skapa passion här. Han gör en solid insats som ST-chefen, men hans skådespeleri är lite för monotont och tillbakadraget.

Visst finns det viss kemi mellan Ragnarsson och Varela, men det är synd att inte Bea och Peders kärlek har större kraft, det hade skapat lite mer nervkittel i budskapet att saker och ting står på spel.

Tyvärr lyckas serien inte heller riktigt att ge uttryck åt och väcka känslor kring allvaret i ST-topparnas skurkaktighet. Jo, man förstår att de anställda (som också har tecknat så kallade personalkonvertibler som gör att de riskerar att förlora stora summor pengar) får gå om verksamheten kursar, men det är inte ett hot som direkt skrämmer upp eller drabbar en. En mer kritisk granskning av den här sortens giriga lekstugebeteenden – psykologin och privilegierna – och de vida och förödande konsekvenser de faktiskt kan få hade kanske varit mer thrilling.

Det är en fin avsikt att inte framställa någon som rakt igenom god eller ond, bra eller dålig. Men man hade nog fått tittarna att engagera sig mer i händelseutvecklingen om man försökte piska upp lite agg mot finanseliten. Som mest spännande blir ”Fartblinda” i de tre sista avsnitten, då handlingen inte längre är lika lätt att förutspå och då brottsligheten går från att vara ekonomisk till att bli mordisk.

Berättelsen ”Fartblinda” visar på vikten av grävande journalistik i en tid då sanningen är böjbar och tidningsredaktioner inte alltid har resurser och vilja att ifrågasätta PR-avdelningars färdiga formuleringar. Den ambitiösa serien är dessutom snygg och välspelad och unik för att vara svensk. Men som dramathriller hade den tjänat på starkare känslor. Vi får hoppas på mer av den varan i adaptionen av Neuraths andra roman, ”Gränslösa”, som FLX också har köpt rättigheterna till.