Jönssonligan får guldfeber 1984

Det är inte ofta den tredje filmen i en serie är bra, mycket mindre den bästa. ”Jönssonligan får Guldfeber” är just det.

Det är kutym för filmerna om våra tre favorittjyvar att börja med en kupp ”gone wrong” som slutar med Sickan i finkan, något som i sin tur ger honom gott med tid att planera ut en plan som resten av filmen siktar mot att fullfölja. Så är inte fallet i ”Guldfeber”.

Istället öppnar filmen direkt på den självgode ledarens frisläpp med färdigställd plan under arm. Målet denna gång- Att sno ett för 80-talet högst avancerat datachip med ofantligt hemliga försvarshemligheter som sedan kan säljas vidare för goda pengar. På jakt efter chippet är såklart även den återkommande Wall-Enberg & co vilket leder till ett alltid lika underhållande fram och tillbaka.

Det här är ett minst sagt väldigt underhållande äventyr. ”Jönssonligan får Guldfeber” är den rappaste och mest enhetliga filmen i serien. Rolf Börjlind återvänder som manusförfattare efter frånvaro i ”Jönssonligan och DynamitHarry”, han gör det med bravur. Det är inte ett uns fett eller överflöd när ligans äventyr för en gångs skull börjar och slutar med en enda kupp i sikte. Det gynnar verkligen handlingen och ger en tacksam eskalering som många av de andra filmerna i serien kan sakna.

Det här är också den första filmen om Jönssonligan som insåg värdet i att leka med svensk ikonografi, ett återkommande drag i nästkommande uppföljare. Den klassiska finalen uppe på Stockholms stadshus torn är minnesvärd av flera anledningar, inte minst för att det är väldigt kul att se platser som alla känner igen på film (även fast självaste urtavlan såklart inte existerar i verkligheten). Detta är något som den nya filmen ”Se upp för Jönssonligan” av Thomas Alfredson verkar anammat när gänget ska råna Hötorgsskraporna.

Rocky har emellan den andra och tredje filmen flyttat hem till Finland, äntligen. Det gör mig verkligen ingenting. Däremot saknas det fortfarande en sista karaktär för att uppnå den klassiska ensemblen så som de flesta minns den.

Birgitta Anderssons Doris gör äntligen entré. En stor och skränig karaktär som älskar Harry med hela sitt hjärta och sällan med något ont i åtanke. Deras romans och, låt oss säga, parningslystna beteende mot varandra är förvånansvärt lika gulligt som kul. Som fallet är för de flesta skådespelarna i den här serien finns det inget ont att säga, hon är självklar. Det är dock synd att hon inte har mer att göra, det är tyvärr en förhållandevis tacklös roll Andersson spelar i kuppens stora hela.

Det är synd att Doris aldrig får en stor scen där hon brottas med tanken att hennes stora kärlek är förbrytare. Visst är det kanske lite överflödigt att begära logik från en Jönssonligan-film, men jag saknar någon slags insikt från Doris att den hon älskar inte är den hon tror att han är. Om det finns en kritik att placera så är det detta. Det finns även en genomgående upprepning av smått klumpig slapstick som faller platt där det tidigare varit roligt, det är konstigt eftersom fallet inte är så i de andra filmerna men i slutändan är det också en petitess.

”Jönssonligan får Guldfeber” har dock ett förlåtande tempo. Vi leds från stöt mot säkerhetstransport, till kupp mot Arlanda och inbrott på Grand Hotel. Allt leder upp den sista akten och ett yrselframkallande klockverks-stunt på toppen av Stockholms stadshus. Det är en briljant sammansättning av kameravinklar, klippning och skådespel. Spänning och humor i ett fantastiskt äktenskap. Mikael Ekman har i denna film verkligen kommit in i rollen som stark regissör, aldrig syns det lika väl som i denna scen där han med relativt enkla medel skapat en livad nagelbitarscen för tiderna.

Som sagt, det finns få serier där den tredje är bäst. Här har dock gänget bakom serien lyckats med det omöjliga. Alla element som har fungerat och inte i de tidigare filmerna har antingen finslipats till perfektion eller helt enkelt slipats bort totalt. Skådisarna har tidigare varit det som räddat serien även när det filmtekniska skapandet misslyckat dem, i ”Jönssonligan får Guldfeber” är även det tekniska på topp. Med en välkomponerad handling, rappt manus och sylvass final går det inte att ogilla när svenska filmhistoriens mest klassiska trio får guldfeber. Jönssonligans tredje äventyr är guld.