Någon gång under andra halvan av ”Five Nights at Freddy’s” kommer många i publiken inse att de redan närmar sig slutet av den högst efterlängtade filmatiseringen av de klassiska skräckspelen. Tittarna kommer då antagligen ifrågasätta hur det skulle kunna vara möjligt när det fortfarande knappt har hänt nånting i filmen för att utveckla storyn eller för att öka spänningen till en klimatisk final. Efter all hype och alla år av försök att göra en film av de enkla strategi-spelen, är det här allt?
Som förväntat finns klaustrofobin att vara bunden till ett enda rum som definierade spelet ingenstans att se i filmen. Den känslan av hjälplöshet när man försöker förhindra de animatroniska dockorna som finns i restaurangen från att ta sig in i kontoret under natten är helt borta. Det som återstår är dockornas utseende och påskägg bara de mest härdade fansen kan hitta.
Mike Schmidt (Josh Hutcherson) kämpar rutinmässigt att hitta hållbara jobb för att kunna försörja lillasystern Abby (Piper Rubio). Tillslut blir han anställd som nattvakt på den numera nedlagda men en gång i tiden populära pizzerian Freddy Fazbear’s Pizza. Om han inte tar sig samman riskerar han att förlora vårdnaden om Abby till sin moster, men samtidigt drömmer han även om sin brors kidnappning när de var barn. Åh juste – och de animatroniska dockorna i pizzerian kommer till liv på nätterna.
Till skillnad från hela konceptet med tv-spelet spenderar filmatiseringen av ”Five Nights at Freddy’s” mer tid utanför pizzerian. Den eskalerande faran på nätterna lämnas i baksätet så manuset kan fokusera på karaktärstrauma som många moderna skräckfilmer är besatta av men sällan vet hur de ska hantera. Det känns som att storymaterial har lånats från spelen men som aldrig anpassades för att fungera som en egen sammanhållen film.
Skräckmässigt riktar sig filmen lite yngre än de flesta i genren vilket är ett bra val och skulle potentiellt kunna användas som en stark introduktion till skräckgenren för en yngre publik likt ”Poltergeist” eller ”Coraline”. Men även för barnen är ”Five Nights at Freddy’s” dock för tam. Oavsett åldersgrupp finns det ingen risk att filmens få skräcksekvenser kommer utmana vilket gör att hela upplevelsen känns slapp och livlös.
Dockorna är (tack och lov) inte datoranimerade utan riktiga animatroniska skapelser av Jim Hensons dockdesigners. Visuellt ser de ut exakt som i spelen och rörelserna känns trovärdiga som fysiskt maskineri. De är den mest slående aspekten av filmen – men filmen verkar inte veta hur mycket de borde användas. Är det menat att vara läskigare ju mindre vi ser dem, eller är det ett spektakel där vi får tid att beundra hantverket bakom dockorna?
Så småningom bombarderas vi med invecklade bakgrundshistorier, förutsägbara plot twists och långa dialoger för att försöka förklara hur allt hänger ihop. Hela tiden undrar man varför allt behövs i en film som till synes handlar om onda dockor som vaknar till liv på nätterna. I slutänden finns det inte mycket att få ut av ”Five Nights at Freddy’s”, det känns fortfarande inte ens som att spelet verkligen har filmatiserats.
”Vi gjorde filmen för fansen” har skaparna redan gått ut med på sociala medier vilket är den största röda flaggan en film kan vifta.