Familjen Bridgerton 2020-

Serien är baserad på Julia Quinns romaner och utspelar sig i London med omnejd under 1800-talet. Daphne är den giftasmogna äldsta systern i adelsfamiljen Bridgerton och i färd med att ge sig ut på äktenskapsmarknaden. Med sin brors vän, hertigen av Hastings, smider hon en plan som går ut på att de ska låtsas vara förälskade. Han för att slippa uppmärksamheten, hon för att få den. När denna plötsliga ”förälskelse” når den mystiska skandalskribenten Lady Whistledown, tar dock planen en annan vändning. Något som också snart får oanade konsekvenser för samtliga inblandade.

 

Som sig bör i sådana här kostymdramer skvätter såklart mängder av stora känslor under den polerade ytan. Det är lycka, sorg och svartsjuka om vartannat, vilket följs av komplikationer, konflikter och massiva missförstånd. Det är möjligen väl mycket förväxlingar emellanåt för att kännas helt trovärdigt, men ändå är känslopotpurrit hela vägen väldigt ordentligt underhållande.

 

Serien är visuellt otroligt tilltalande. Kostymerna är vackra och omgivningarna överdådiga. Ibland tycker jag delar av kulisserna ser något plastiga ut, men eftersom så mycket annat är bedårande, blir de korta stunderna av lättare missnöje snabbt övergående. Fotot är riktigt bra och fångar väl både större vyer och de nära bilderna. Kameran följer likt smekningar detaljerna, som när någon knäpper upp en knapp eller drar av sig en silkeshandske. Något som känns sensuellt och stundvis närmast poetiskt. Kameraåkningarna ackompanjeras dessutom av stämningshöjande toner, som varvar traditionella fiolslingor med modern popmusik.

 

Det här är inte ett kostymdrama att se tillsammans med sin tioåring, eller sin Austen-älskande gamla mormor. Liknande kärlekstrassel har vi förvisso sett i filmer som ”Förnuft och känsla” (1995) och ”Emma” (2020), men här skildras det mesta på ett tveklöst mer vågat sätt. De längtansfulla blickarna och försiktiga fingerpillet över handryggen finns fortfarande, men därutöver finns en hel del annat, och mycket mer lättklätt, också. Vissa scener är riktigt utmanande och motiverar solklart en 16-årsgräns.

 

Det som jag finner vara särdeles trevligt här, är att den annars så ofta dominerande manliga blicken är frånvarande. Istället får det sensuella spelet, liksom en hel del annat också, ske ovanligt mycket på hennes villkor. Det är hon som tittar, hon som styr och hon som är navet i scenerna. Överhuvudtaget är ”Familjen Bridgerton” en väldigt uppfriskande serie. Även om tvåsamheten befästs som något väldigt eftersträvansvärt, ges det orimliga att kvinnors roll i livet endast var som ett kuttersmycke eller hustru till mannen, ordentliga kängor. Samtidigt visar serien även upp en ovanligt rik och färggrann mångfald, som vi inte är vana att se i liknande kostymdraman. Det bästa är att den gör det, utan att påtala det vidare. Jag känner mig tveksam till att egentligen säga något mer om det heller, men vill ändå ge en eloge till den viktiga representationen som här på ett naturligt sätt ges plats. Det är både unikt och så otroligt välkommet, fast framförallt något som bara gör upplevelsen bättre och rikare för oss alla.

 

Skådespelarna är lika talangfulla, som de är bildsköna. Som Daphne ser vi Phoebe Dynevor och som hennes något motvillige kärleksintresse hertig Simon, ser vi Regé-Jean Page. Även om det är lady Whistledown som i mångt och mycket leder oss vidare, så är det kemin mellan paret som är det huvudsakliga bränslet. Det är deras trevande närmanden som får det att behagfullt spritta till i oss åskådare med. Och det är dem vi känner med och hejar på.

 

I övriga roller återfinns bland annat väna Ruth Gemmel som mamma Violet Bridgerton, karismatiska Adjoa Andoh som hennes väninna lady Danbury och Jonathan Bailey som Daphnes äldste broder Anthony. Samtliga är övertygande, även om ingen får samma utrymme, som i denna säsong ges till våra turturduvor.

 

”Familjen Bridgerton” är en saga som till sitt innehåll inte är särskilt originell, och mycket har vi hört berättas innan. Det är dock hur det hela berättas som gör detta till en annorlunda, och samtidigt extra angenäm upplevelse. Jag var lite svårflirtad inledningsvis, men blev med tiden alltmer engagerad. Manuset är smart och dramaturgin fängslande, med ett tydligt driv framåt. Så här i efterhand känner jag mig glad för alla känslor, tårar och det maximala myset, som serien bjudit på. Och jag önskar verkligen att du kommer få uppleva detsamma.