The Jinx 2015

Året var 2010 och Andrew Jarecki (”Capturing the Friedmans”) hade precis släppt sin film ”All Good Things” – som gick dåligt både kritikermässigt och finansiellt – med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Strax efter premiären fick Jarecki ett oväntat telefonsamtal och på andra sidan luren hörde han ingen annan än Robert Durst, den person som hans film handlar om. Durst hade sett den och ville ställa upp på en intervju för att delge sin sida av berättelsen. Jarecki såg då möjligheterna för en fördjupande dokumentärserie, HBO hoppade ombord och ”The Jinx” föddes.



Robert Dursts berättelse är inte vilken berättelse som helst. Han föddes år 1943 in i den stenrika Durst-familjen – som äger och driver en stor del av New Yorks skyskrapor – men trots att han är den äldsta sonen blev han aldrig riktigt en del av familjeföretaget. Han var alltid lite av ett svart får och inte heller senare i livet lyckades han ta sig loss från den rollen. Raka motsatsen, skulle man kunna säga. År 1982 försvann nämligen hans fru Kathie spårlöst, och han blev av många huvudmisstänkt. Drygt 18 år senare hittades deras väninna ihjälskjuten i sitt hem i Los Angeles, bara dagar efter att hon sökts av en jurist angående Kathies försvinnande. Året efter det hittades Dursts grannes kropp i ett antal svarta sopsäckar i Texas och han erkände under rättegång att det var han som styckade kroppen. Själva dödsorsaken hävdade han dock var en olycka, och blev frikänd.


Det här är så skruvat som det kan bli med en sann historia och det är ett faktum som Jarecki verkligen tar vara på. Hela det här fallet närmar sig ofta ren surrealism och när man påminns om att det faktiskt är verklighet, att Robert Durst lever i samma värld som alla oss andra, ryser man i hela kroppen. Det är otäckt, omskakande och enormt fängslande att få hänga med i hela utredningen, att steg för steg tas med djupare ner i mörkret. Men trots att det stundtals är väldigt obehagligt så är man totalt hänförd av det och vill efter varje avsnitts slut veta vad som utforskas i nästa. 

Det allra bästa med serien är Robert Durst själv och de långa intervjuerna med honom. Han pratar med djup och skrovlig röst, har ett underligt kroppsspråk, blinkar fler gånger än normalt och pratar ibland om sig själv i tredje person. Han är lugn, trevlig och tillmötesgående. Kort sagt är han oändligt fascinerande att betrakta och lyssna på, och frågeställningarna bara hopar sig när man ser honom i bild. Kan den här mannen verkligen vara det monster som vissa tror? Varför ställde han upp på de här intervjuerna när det ur juridisk synpunkt bara kan vara negativt? Vill han innerst inne att någon ska sätta dit honom? Det sistnämnda frågar man sig också när han exempelvis stal en macka (!) när han var efterlyst för mord, trots att han hade 37 000 dollar kontant i bilen utanför affären. 

Vad man än tycker om honom så lyckas Jarecki – tillsammans med oss i publiken – imponerande nog också bygga någon sorts sympati för honom, till stor del grundat i tragiken kring hans familjeförhållanden och barndom. Känslorna förändras dock flera gånger under dokumentärens gång, ytterligare en av de aspekter som gör ”The Jinx” så himla kraftfull och nyanserad. Särskilt i de två sista avsnitten – som lyfter serien till högsta betyg med sin ohyggliga kvalitet – händer det väldigt mycket både narrativt och emotionellt, de är helt förkrossande på så många sätt.



Rent visuellt håller serien också väldigt hög kvalitet. Jarecki blandar sina intervjuer med välgjorda och snygga rekonstruktioner, dokument från polisutredningarna och olika sorters arkivmaterial. Han använder sig en del av traditionella visuella grepp á la snurrande bandspelare och bilder på lådor som öppnas och stängs i polisens arkiv, men även om de är något utnötta så fungerar de väldigt bra i det här sammanhanget. Det finns också en del bitar från när dokumentärteamet planerar själva upplägget, diskuterar hur de ska formulera frågorna till Durst och liknande, vilket ger en kittlande metakänsla.



Den enda egentliga svagheten – om man nu väljer att kalla det för det – som ”The Jinx” har är ett antal frågetecken kring den journalistiska etiken. Den omtyckta true crime-podcasten ”Serial” skapade relativt nyligen en debatt kring hela genren, och mycket av det som togs upp kan appliceras även här. Hur okej är det egentligen att göra rafflande tv-underhållning av händelser som varit så förödande för många människor? Är det lämpligt att serien har en ”True Detective”-doftande introsekvens? Är det lämpligt att Durst hamnar i centrum och offren förblir i skuggorna? Var det rätt av Jarecki och hans team att hålla vissa upptäckter gömda för myndigheterna under längre tid? Det är viktigt att i alla fall reflektera över de här frågorna, men vad man sen tycker är upp till var och en.

För mig personligen ger det lite dålig smak i munnen så här i efterhand och jag är osäker på vad jag själv tycker, men det drar hur som helst inte ner seriens enorma narrativa kvalitet eller produktionens kaliber. Det är omöjligt att inte fascineras av Durst och hans liv, det är omöjligt att inte dras med i Jareckis envisa jakt på sanningen och det är omöjligt att inte finna något av värde i den här serien. Fullpoängaren må vara något skakig, men den når onekligen dit.