Heretic 2024

RECENSION. När två fromma mormoner dyker upp hos en vänlig, äldre herre har de ingen aning om vilken ondska som väntar dem i hans hus. Den senaste slow burn-skräckisen från A24 bjuder på djupa religiösa tankar, och Hugh Grants bästa rolltolkning hittills.

Medan ett oväder börjar visa klorna med vind och regn knackar två unga mormonska missionärer på hemma hos herr Reed (Hugh Grant). Han har tidigare uttryckt en önskan att få höra mer om deras kyrka, och syster Barnes (Sophie Thatcher) och syster Paxton (Chloe East) har därför skickats dit för att framföra kyrkans religiösa övertygelser. Men först måste de veta att det finns en annan kvinna i huset, annars förbjuder deras tro dem att komma över tröskeln. Den vänlige herr Reed försäkrar dem att hans fru finns i köket, där hon bakar blåbärspaj som de gärna får smaka på så snart den är klar.

De båda missionärerna känner den inbjudande doften av paj och kliver på, och finner sig strax inbegripna i en avancerad teologisk diskussion med herr Reed. Snart börjar stämningen i huset pendla mellan gemytlig och obehaglig. Vad är det Reed försöker komma fram till egentligen? Vad är det han vill med de båda kvinnorna? Och varför kommer aldrig hans fru ut från köket?

Insikterna om att den man som bjudit in dem inte är den han verkar, och att han inte nödvändigtvis vill dem väl börjar så småningom nå fram till missionärerna, men vid det laget är det allt för sent att bara gå ut genom dörren.

Scott Beck och Bryan Woods är radarparet som ligger bakom både manus och regi. Om namnen känns bekanta beror det troligen på att de också skapade karaktärerna i den framgångsrika “A quiet place”-franchisen. Sedan dess har de fått varierande reaktioner på sina alster, men med “Heretic” är de utan tvekan tillbaka på banan.

Att låta dialogen ta större plats än effekterna är ett modigt grepp inom skräckfilm, men det fungerar väldigt bra just här. Delvis beror det på att ämnet är religion, vilket innefattar bokstavligt talat allt mellan himmel och jord (och oftast ett helvete också), och delvis på att det framförs på ett utstuderat och raffinerat sätt av ensemblen. I synnerhet Hugh Grant, som formligen lyser i sin bästa roll hittills.

Grant var för all del perfekt castad som fumlig men charmig engelsman under många år, men när han i “Bridget Jones dagbok” (2001) tog steget till att spela ett karismatiskt svin kändes det som att han hittat hem. Istället för att spela det älskvärda kärleksintresset var han en dryg, ytlig narcissist, och en riktig skitstövel.

Men efter att ha bevittnat hans tolkning av den illvillige herr Reed kan man inte annat än dra slutsatsen att han återigen uppgraderat sig inom skådespeleriets konst. I rollen som intelligent och livsfarlig psykopat lyckas han få fram en stark känsla av obehag, utan att han för den sakens skull ens har sagt något hotfullt - allt ligger i tonen och det bakomliggande, oklara men hotfulla motivet.

Det är framför allt Grants förmåga att leverera Reeds stundtals långa monologer på ett övertygande sätt som gör att hela filmen fungerar så väl som den gör. Chloe East och Sophie Thatcher är dock inte bara bifigurer till Grants megalomaniska ondska, utan spelar de timida och livrädda, men samtidigt skärpta och modiga, mormonkvinnorna med perfekt avvägning mellan oskuldsfullhet och överlevnadsinstinkt.

För den som suktar efter jump scares och mycket blod kommer inte “Heretic” att stilla hungern. Det här är en film som litar på att dess publik är uppmärksam och intresserad, en film som ställer många intressanta frågor om hur religion fungerar och hur den påverkar mänskligheten. Det är också en film som har en karismatisk och ytterst obehaglig protagonist i Hugh Grants skepnad, en protagonist som blir mer och mer obehaglig medan både handling och motiv klargörs för tittaren.

“Heretic” är ett stilsäkert och otäckt kammarspel där frälsningen är långt ifrån nära för alla inblandade.

Anna Hedlin

| 8 november 2024 09:00 |

Läs mer om

Filmfestivaler Bioaktuellt

Skriv din recension

Vad tyckte du?

Användarrecensioner (1)

Varning! Recensionen innehåller spoilers. De första 30 minuterna bjuder faktiskt på lite spänning, men det barkar snabbt utför när det ena dåliga beslutet efter det andra fattas. Två unga kvinnor knackar på hos en äldre man (Hugh Grant), som visat intresse för Mormonism. Efter att tjejerna upptäckt att ytterdörren inte går att öppna, fönstren är för små för att ta sig ut genom, huset inte har mobiltäckning (väggarna är nämligen isolerade med stål *hihi*) och att mannen varken har blåbärspaj, telefon eller någon fru, tycker tjejerna att det är en god idé att gå ner i mannens källare (!) Upplägget är så sanslöst långsökt att håret trillar av. Därefter dunstar all spänning bort eftersom resten av filmen utspelas i ett nästan kompakt mörker. Det är också otroligt svårt att höra vad skådespelarna säger eftersom alla sluddrar. Men egentligen spelar dialogen ingen större roll. För filmen tar en feg vänsterliberal vändning och med krystat religiöst pladder låter de Mr. Reed ifrågasätta kristendom i allmänhet och mormonism i synnerhet. Hollywood vet nämligen mycket väl vet att ingen kommer anklaga dem för rasism eller förtryck av religiösa minoriteter om de muckar med mormoner. Den babbliga och ohörbara dialogen går nämligen ut på att de mormonska tjejerna ska inse att deras tro bara handlar om kontroll, vilket de också gör den hårda vägen så att säga. När får vi se en film där två muslimska kvinnor kommer till samma insikt? Eller varför inte två scientologer? DET hade varit modigt på riktigt. Istället väljer man det fegaste alternativet: en kristen amerikansk minoritet som om de - mot alla odds - skulle protestera, bara skulle bekräfta filmens budskap. Hyllningarna till Hugh Grant är ett mysterium. Han har nämligen klickat igång autopiloten och gör sin vanliga karaktär som lätt vimsig, ibland road, stundtals förvånad (höjda ögonbryn) eller glädjelöst leende engelsman som vi sett sedan Notting Hill. Vad som skulle vara så obehagligt med hans karaktär är också en gåta. Förgäves försöker han imitera "John Kramer" a.k.a. Jigsaw i Saw-filmerna med en miniatyrmodell av huset han bor i (scenen är en kopia från SAW I), komplett med källare och dockor som föreställer de stackars mormonska tjejerna. Att vara en religionshatande kidnappare blir liksom inte lika obehagligt som en snillrik seriemördare som bygger avancerade tortyrfällor. Slutet blir ett förutsägbart antiklimax. Tjejerna fattar att (deras) religion bara handlar om kontroll och tar därefter själva "kontroll". Filmen hade varit så mycket bättre om gjorts om till en psykologisk thriller som fokuserat på at ifrågasätta allmänna men felaktiga resonemang eller beteenden. Nu blir den indirekt anti-mormonsk/kristen propaganda. Blir en svag 2/5 P.S. Jag är INTE mormon bör tilläggas.

Läs mer

Andra kritiker

Det finns inga andra kritiker ännu