Heretic 2024

Medan ett oväder börjar visa klorna med vind och regn knackar två unga mormonska missionärer på hemma hos herr Reed (Hugh Grant). Han har tidigare uttryckt en önskan att få höra mer om deras kyrka, och syster Barnes (Sophie Thatcher) och syster Paxton (Chloe East) har därför skickats dit för att framföra kyrkans religiösa övertygelser. Men först måste de veta att det finns en annan kvinna i huset, annars förbjuder deras tro dem att komma över tröskeln. Den vänlige herr Reed försäkrar dem att hans fru finns i köket, där hon bakar blåbärspaj som de gärna får smaka på så snart den är klar.

 

De båda missionärerna känner den inbjudande doften av paj och kliver på, och finner sig strax inbegripna i en avancerad teologisk diskussion med herr Reed. Snart börjar stämningen i huset pendla mellan gemytlig och obehaglig. Vad är det Reed försöker komma fram till egentligen? Vad är det han vill med de båda kvinnorna? Och varför kommer aldrig hans fru ut från köket?

 

Insikterna om att den man som bjudit in dem inte är den han verkar, och att han inte nödvändigtvis vill dem väl börjar så småningom nå fram till missionärerna, men vid det laget är det allt för sent att bara gå ut genom dörren.

 

Scott Beck och Bryan Woods är radarparet som ligger bakom både manus och regi. Om namnen känns bekanta beror det troligen på att de också skapade karaktärerna i den framgångsrika “A quiet place”-franchisen. Sedan dess har de fått varierande reaktioner på sina alster, men med “Heretic” är de utan tvekan tillbaka på banan.

 

Att låta dialogen ta större plats än effekterna är ett modigt grepp inom skräckfilm, men det fungerar väldigt bra just här. Delvis beror det på att ämnet är religion, vilket innefattar bokstavligt talat allt mellan himmel och jord (och oftast ett helvete också), och delvis på att det framförs på ett utstuderat och raffinerat sätt av ensemblen. I synnerhet Hugh Grant, som formligen lyser i sin bästa roll hittills.

 

Grant var för all del perfekt castad som fumlig men charmig engelsman under många år, men när han i “Bridget Jones dagbok” (2001) tog steget till att spela ett karismatiskt svin kändes det som att han hittat hem. Istället för att spela det älskvärda kärleksintresset var han en dryg, ytlig narcissist, och en riktig skitstövel.

 

Men efter att ha bevittnat hans tolkning av den illvillige herr Reed kan man inte annat än dra slutsatsen att han återigen uppgraderat sig inom skådespeleriets konst. I rollen som intelligent och livsfarlig psykopat lyckas han få fram en stark känsla av obehag, utan att han för den sakens skull ens har sagt något hotfullt - allt ligger i tonen och det bakomliggande, oklara men hotfulla motivet.

 

Det är framför allt Grants förmåga att leverera Reeds stundtals långa monologer på ett övertygande sätt som gör att hela filmen fungerar så väl som den gör. Chloe East och Sophie Thatcher är dock inte bara bifigurer till Grants megalomaniska ondska, utan spelar de timida och livrädda, men samtidigt skärpta och modiga, mormonkvinnorna med perfekt avvägning mellan oskuldsfullhet och överlevnadsinstinkt.

 

För den som suktar efter jump scares och mycket blod kommer inte “Heretic” att stilla hungern. Det här är en film som litar på att dess publik är uppmärksam och intresserad, en film som ställer många intressanta frågor om hur religion fungerar och hur den påverkar mänskligheten. Det är också en film som har en karismatisk och ytterst obehaglig protagonist i Hugh Grants skepnad, en protagonist som blir mer och mer obehaglig medan både handling och motiv klargörs för tittaren.

“Heretic” är ett stilsäkert och otäckt kammarspel där frälsningen är långt ifrån nära för alla inblandade.