Har ni sett någon vampyrfilm på sistone? Den massiva vågen av blodsugare har börjat tunnas ut under de senaste åren, men det slinker igenom minst en vartannat år eller så.
Sexiga vampyrer, läskiga vampyrer, från tonårsdraman till Stephen King-klassiker. Vampyren har till och med blivit döpt av den moderna tidens skräckfilmsguru, Robert Eggers. Vi har sett allt. Så om du hade sagt att jag skulle se ytterligare en tolkning på urtidsmonstret, och inte skulle springa ut ur biografen i ren cringe-fylld fasa, skulle jag inte tro dig.
Men Ryan Cooglers Southern Comfort-doftande actionrökare är bra. Riktigt jävla bra faktiskt.
I huvudrollen ser vi Cooglers parhäst Michael B. Jordan, som gjort stora roller i alla Cooglers tidigare filmer, inte minst som titelkaraktären i den framgångsrika ”Creed”-sagan. Jordan spelar (båda) tvillingbröderna Smoke och Stack (i en blinkning till blueslegenden Howlin’ Wolf), som gjort sig en hacka tillsammans med Al Capone i Chicagos förbudstid, och nu vill öppna en Jive-klubb i hemstaden.
Den amerikanska södern gör det inte direkt lätt för bröderna att öppna dörrarna för en egen klubb. Två afro-amerikaner som spenderar pengar till höger och vänster, sticker i ögonen på klanmedlemmarna i staden.
Skådeplatsen är tveklöst filmens stora stjärna. En otrolig kurering av blues och bluegrass, ihopparat med ett foto i världsklass, gör att förbudstidens söder med all sin romantik och tragik känns väldigt nära. Smutsiga salonger, stålbeprydda akustiska gitarrer, och revolvrar i massor.
Ensemblen av karaktärer är också stark, med en karriärdefinierande debut från artisten Miles Caton, i rollen som Smoke och Stacks kusin. Caton stjäl alla scener han är med i, både i skådespelande och musik-uppträdande kapacitet. Även Jack O’Connel (”Unbroken”) gör en osedvanligt obehaglig vampyrledare. Men det är framförallt alla karaktärer som bygger upp den lilla afro-amerikanska communityt i staden, som sätter prägel på filmen.
”Sinners” hade kunnat klippa bort allt övernaturligt, och filmen skulle fortfarande vara extremt fängslande, på grund av sin färgstarka bild av stadens invånare.
När det kommer till vampyrdelarna av filmen, så görs en intressant tvisst på monstret kopplat till Louisiana Bayou/Cajun kulturen. Denna väver sömlöst ihop vampyren som fenomen, med bluesmusiken som är så viktig för filmen. Vampyrerna är obehagliga, kusliga, men filmen blir aldrig direkt läskig, utan lutar sig mer mot action än rysare.
”Sinners” lyckas skapa en säregen vibe. En stark känsla av att du ser någonting nytt och fräscht, som du vill stanna kvar i. Däremot är handlingen i sig, inte särskilt banbrytande. Du vill befinna dig på Cooglers jive-klubb, men är aldrig jättespännd på att få veta vad som händer sen. ”Sinners” är 100% vibes, men inte lika mycket spänning, vilket är dess enda tillkortakommande.
Ryan Cooglers ”Sinners” är en fräsch injektion i en annars välfylld och franchise-styrd genre.
”Sinners” har biopremiär onsdag den 16:e april.
