P.S. I Love You 2007

Det börjar med ett tjafs mellan det äkta paret Holly (Hilary Swank) och Jerry (Gerard Butler). Faktiskt ett ganska typiskt inslag när det kommer till relationsdramer, som om skillnaderna mellan man och kvinna bäst tydliggörs i tjafs om känslor och öldrickande. Nåja, Holly är den ansvarfulla kvinnan med mycket prestationsångest och Jerry den spontane, livsälskande snyggingen som blir hennes klippa i tillvaron. De har sina upp-och-nedgångar men kärleken finns där.

Sex månader senare har Jerry dött i följderna av en tumör och hela Hollys liv tycks gå mot katastrof. Men så på hennes 30-årsdag anländer ett paket - från Jerry. Det visar sig att han innan sin bortgång ordnat för att hjälpa henne gå vidare på traven. Breven och paketen fortsätter att komma och sakta men säker börjar Holly komma över sin sorg.

Upplägget är hårdkokt romantik med en lätt touch av relationskomedi. Med den kombinationen och ett manus med utslitna oneliners blir utrymmet för något extra, liten. Det här är en romkom enligt instruktionerna. Med tidigare verk som "Broarna i Madison County" och "Paris je t'aime" bakom sig skulle man tro att regissören Richard LaGravanese skaffat sig mer urvalskänsla än såhär. 

Huvudrollen Holly känns så orealistisk och platt att det nästan blir pinsamt att se även i den välspelande Hilary Swanks händer. Hon gör vad hon kan vilket också är en av de få ljuspunkterna i filmen men i slutändan är det lönlöst. Reducerad till en blåst bimbo famlar Holly runt till synes alltid nära till gråten. En gråt som tycks så ytlig att hela filmens ämne om att faktiskt sörja en bortliden nära medmänniska, blir trivialt och nästintill hånande. För oss biobesökare blir allt ältande om den döde Jerry riktigt tjatigt.

Gerard Butler å sin sida är sitt gamla stenhårda hunkiga jag. Att gå från en vrålande slaktarmaskin i "300" till en ganska klyschig kärleksfilm är väl inte den lättaste övergången, åtminstone inte för oss i publiken. All denna fästmanscharm tycks malplacerad i ett muskelknippe alldeles för explosiv för en så gullig och jordnära roll. Jag blir helt enkelt aldrig riktigt bekväm med Gerard i rollen. 

Det är inte förrän vid slutet som de riktiga känslorna börjar komma fram och en gnutta realistik kan skönjas, dock för sent och alltför knappt. Det går helt enkelt inte att bortse från att det en något originell historia till trots, faller platt. Det blir löjligt och en ytlig uppgörelse med döden och på vägen dit passar man på att uppfylla varenda klyscha och fördom, mot inte bara romkoms utan också män och kvinnor. Gränsen för gulligt passeras så fort att man inte riktigt förstår vad som händer, innan man sitter och kväljs av allt det romantiskt söta. Vi har sett det förut och kommer säkerligen se det igen, vänta er inte för mycket bara.