Ska man säga något om Guy Ritchie så är det att man aldrig kan vara säker på vad man får. Den brittiske filmskaparen har serverat både högt och lågt under hela sin karriär. Från mästerliga debuten “Lock, Stock and Two Smoking Barrels” till bottennapp som “King Arthur: Legend of the Sword” och allt däremellan. Hans bästa och speciellt tidigare verk visar självklara prov på talang och förmåga att berätta spännande historier med glöd, fart och humor. Men när man ser på hans sämre filmer undrar man nästan om han enbart haft tur tidigare.
Ironiskt nog landar hans senaste försök någonstans i mitten, tacksamt nog med lutning åt den positiva sidan. Det är en remake av franska filmen “Cash Truck” (2004, ej visad på bio i Sverige) men de som sett originalet kan hoppa upp och sätta sig på att Ritchie satt sin egen prägel på historien. Det är således mer brittiskt (med en rejäl dos av Hollywood) än franskt. Oavsett så sätts tonen tidigt med pampig musik, en närapå genialisk inledning i enmansperspektiv samt James Bond-liknande förtexter.
Det är snyggt och häftigt, en påminnelse om vilka läckra hantverk Ritchie faktiskt kan leverera. Sedan introduceras filmens huvudperson och kanske främsta problem – Jason Statham. Ritchie (som använt stjärnan i flertal filmer) och en mängd actionfans verkar övertygade om att Statham har en närvaro värd miljoner och liksom andra av genrens tunga namn kan han möjligen fungera i rätt sammanhang. Men här där han ska spela en man med känslorna på insidan uppfattas han mest som en ovanligt grinig Jason Statham med stenansikte karaktäristiskt befriat från några känslouttryck att relatera till.
Lyckligtvis är det en film som fokuserar lika mycket på storyn och Stathams motspelare. Det är en kuppthriller och hämnddrama till priset av en med högt tempo och gott om twistar, så alltför mycket ska inte avslöjas av handlingen. Det bör nämnas att Stathams mystiske säkerhetsvakt tar jobb på en transportfirma som på grund av dess ständiga hantering av stora summor ständigt utsätts för rånförsök. Snart korsas hederliga arbetares vägar med hänsynslösa kriminellas och du kan inte lita på någon!
Trots en speltid på två timmar – något i överkant för den här typen av film – så lyckas Ritchie distrahera oss från filmens främsta brister. Vi hoppar fram och tillbaka i tiden, är för det mesta inte helt säkra på vart handlingen är på väg och introduceras till nya karaktärer i en visserligen lite överbefolkad ensemble. Vi skäms till och med bort med proffs som Eddie Marsan och Andy Garcia i biroller. Då gör det inte så mycket att dialogen stundtals är på kalkonnivå (inte minst Stathams pinsamma one-liners) eller den tröttsamt forcerade macho-mentaliteten med alla homofobiska, sexistiska och besvärande avföringsrelaterade skämt det innebär.
Det är ojämnt men för den delen läcker, underhållande “Heat”-liknande action med svettig spänning och en nyttig dos adrenalin. Det är lite tomt men frågan är om den egentligen har ambitionen att vara så mycket mer. Även om jag har svårt att bry mig om någon av de lövtunna karaktärerna så finner jag mig spänt vilja veta vad som kommer härnäst – jag kollar inte på klockan för en sekund och hade jag haft popcorn skulle de varit slut efter första kvarten. Det är om något ett extra gott betyg till en film med Jason Statham i huvudrollen.