Going in Style 2017

Det finns en underlig trend i Hollywood med komedier till vilka man skrapar ihop ett gäng äldre veteranskådespelare som får spela män på ålderns höst. Det ska funderas på livet men även utföras något sista, knasigt dåd. Lite allvar, lite knasig humor. Först var det ”Griniga gamla gubbar” (vars kärleksintresse Ann-Margret är med även här), senast ”Last Vegas”.

Oftast är det samma skådespelare, som om det enbart fanns ett fåtal nämnvärda 70+ skådespelare. Morgan Freeman är oftast valet för afro-amerikansk representation, så även här. Alan Arkin är nästan utan undantag den sarkastiska juden, så även här. Det är trygg, pålitlig casting i filmer utan alltför stora överraskningar. På gott och ont.

Den här remaken av ”Seniorligan” (1979) tar en titt på en gubbtrio som blir blåsta på pensionen och kämpar med att betala räkningarna. Att råna en bank blir lösningen på problemet. Det är en udda kombination av ett riktigt samhällsproblem och osannolik kuppkomedi. Det finns en ädel ambition att berätta om hur de äldre vanvårdas i samhället men det tas bara halvt på allvar och resultatet är lite väl lättsamt.

Med det sagt så finns det gott om hjärta och värme, mest tack vare den proffsiga huvudrollstrion. Caine, Freeman och Arkin kan spela de här typerna av roller i sömnen men har fin kemi och deras charm lyser igenom skärmen när de får chansen att göra mer än att begränsas till mentorliknande biroller (se valfri Batman- eller ”Now You See Me”-film).

Tempot puttrar på fint och storyn utvecklas lagom utan några större revolutioner. Här finns några ljuvliga ögonblick som när våra hjältar engagerat kollar på ”Bachelorette på TV”, Caine skjutsar Freeman i en permobil eller Arkin sjunger karaoke med Ann-Margret.

Man önskar bara att regissören Zach Braff själv hade fått fila på manuset och göra något mer likt hans mästerliga debut ”Garden State”. För en del dialog och karaktärsutveckling haltar alltför mycket. Och speciellt vår svenska stolthet Ann-Margret är förvisad till att spela en kvinna skriven av någon som inte verkat ha träffat en riktig sedan 1950-talet.

I slutändan är ”Going in Style” lite som en berättelse som ens morfar skulle kunna berätta. Den tar sin tid med all rätt, det finns både allvar och humor, ett ädelt budskap i slutet och med ett charmigt berättande. Du kan ha glömt den om en vecka, eller till och med en timme, men det var en fin tid för stunden.