Tretton skäl varför 2017-2020

Hannah är en 17-årig tjej som när serien börjar precis har dött. Hennes vän Clay får ett paket med kassettband levererat till sig, på vilka han hör Hannah redogöra för 13 anledningar till att hon nu inte längre finns.

”Tretton skäl varför” är en fiktiv serie om självmord och känns både unik, modig och ganska vågad sett till valet av tema, men faktum är att förutom självmord och det väldigt viktiga men också nödvändiga i att prata om detta svåra tabubelagda ämne, så finns det 13 andra skäl till att se serien.

1. Det här är otroligt välproducerat och snyggt. Fotot, ljussättningen och redigeringen är av absolut toppklass hela vägen. Det känns påkostat men samtidigt väldigt äkta. Ytan är snygg men inte för att dölja en risig insida.

2. Tom McCarthy. Oscarsnominerade regissören bakom filmer som ”Station Agent” och ”Spotlight” har regisserat de två första avsnitten och han sätter tonen perfekt, som de efterföljande regissörerna hyfsat väl följer. Det finns möjligen stunder då det svajar lite, men jag förlåter dessa dipp tack vare att början är så stark och så väl siar om det fruktansvärda men också riktigt intensiva slutet.

3. Katherine Langford. Hon verkligen är Hannah Baker, en komplex person som bara vill försöka få livet att gå ihop. Visst kan hon emellanåt kännas väl dramatisk, något som också påtalas i serien och som vissa kritiker höjt röster om, men i första hand är hon inom ramarna av tv-fiktion väldigt mänsklig. En ung tjej som söker hitta rätt i sitt liv och sin egen tillvaro som verkar göra allt för att knäcka henne. Vem är inte dramatisk i ett sådant läge? Vem var inte dramatisk själv som tonåring?

4. Dylan Minnette. Dylan spelar Clay som från början känns rätt intetsägande och tråkig, men som tacksamt nog genomgår en naturlig och välkommen utveckling i och med seriens gång. Även om Hannah är berättaren handlar detta väldigt mycket om just Clay och hur han ska gå vidare.

5. Kate Walsh. Kate som vi bland annat känner igen från ”Grey’s Anatomy” är Hannahs mamma och hon ger på ett mycket berörande sätt ansikte till sorgen efter en svår förlust. Hennes barn har valt att ta sitt eget liv och hon måste någonstans lära sig acceptera detta hemska. Walsh som jag annars sett i ganska kalla och kalkylerande roller gör en trovärdig och mycket varm gestaltning av hopplösheten efter avgrundsdjup sorg.

6. Berättandet. ”Tretton skäl varför” är otroligt välberättat. Med flashbacks och proffsig redigering berättas flera parallella historier samtidigt och det känns både modigt, spännande och väldigt laddat. Det är subtil cliffhangerformat på det, som är ett ganska simpelt grepp men som ändå gör att man bara vill se mer och mer.

7. Musiken. Riktigt skön och behaglig musik i bakgrunden av det fruktansvärda som sker i förgrunden gör att det är lättare att ta till sig det och också börja fundera på vad det är man faktiskt ser.

8. Manuset. Det förekommer vissa smått haltande repliker som inte andas lika stor trovärdighet i varje stavelse, men dramaturgin är fängslande och personerna känns överlag äkta och nyanserade. Jag hade kanske gärna sluppit ett par karaktärer men i det stora hela har samtliga ändå en given plats.

9. Tar upp problem som våldtäkt... Detta må handla om självmord, men serien tar även upp våldtäkt som sker i nära relationer, ett enormt stort problem överallt, i alla samhällsklasser. Ändå pratas det i mitt tycke alldeles för lite om detta i medier och fiktion, vilket leder till att det blir ännu svårare för nästa drabbad att prata om det. Så hatten av för att skaparna som lyfter locket av också detta.

10. ...och mobbning. På samma direkta och avskalade sätt tas ett annat närliggande och alldeles för ofta hyschhyschat problem upp – trakasserier bland ungdomar och så kallad ”slutshaming”. Unga tjejer som blir stämplade som slampor och får dåligt anseende som förföljer dem genom åren. En avancerad och ofta accepterad form av mobbing som ursäktas med fraser som ”pojkar är pojkar”.

11. Verklighetsbakgrunden. Inte så att serien är skapad efter en specifik sann historia men Hannahs och de andra ungdomarnas verklighet i detta drama är alldeles för många tjejers, men också killars verklighet i livet. Ungdomar som det snackas skit om och blir utsatta för sexuella övergrepp av jämnåriga eller äldre killar, får detta eventuellt dokumenterat på film eller bilder, som sedan möjligen sprids vidare. Alldeles för ofta i sådana fall ses självmord, som är den vanligaste dödsorsaken bland unga i många delar i världen, som den enda utvägen. (Se den gripande dokumentären ”Audrie and Daisy” som bland annat tar upp detta.)

12. Inga enkla lösningar. Svåra frågor och hemska konsekvenser hör till livet, men också till verkligheten i denna serie. I fiktion är det inte sällan som den eller de drabbade till sist på ett fyndigt sätt får sin vedergällning, men här vet vi direkt hur det slutar, eftersom slutet på ett sätt är början. Därför känns serien och de olika personernas öden så mycket mer och i takt med att man lär känna Hannah hoppas man inget hellre än att hon ska hitta en anledning att leva vidare, samtidigt som man vet att det är en lönlös förhoppning.

13. Det faktiska slutet. För den som är öppen för det så är slutet till sist ändå hoppfullt. Visserligen är det en tolkningsfråga, men jag personligen väljer att se ett budskap om att livet trots allt är värt att levas och att man måste försöka gå vidare. Tragiskt nog gäller detta inte för Hannah som ju inte längre går någonstans. Men låt hennes öde lära andra välja annorlunda.