The Avengers 2012

Inbyggt i superhjältefilmens koncept är naturligtvis den tilltänkta publikens förkunskap om det universum som ska överföras till film. "The Avengers" utgör ackumulationen av otaliga serietidningar och tecknade tv-filmer och förutsätter mer förtrogenhet med grundmaterialet än vad de flesta andra Marvel-produkter gör. Studion vill dessutom gärna att man ska ha följt titelkaraktärernas respektive långfilmsresa på förhand, samtidigt som man är mån om att inte skrämma bort nytillkomna tittare. Av den anledningen redovisar man plikttroget en del backstory, något som ytterligare tynger filmens långsamma andra akt. Som kompensation för detta smäller man istället på med allt man har i finalen. Gillar man spektakulär action, och det är högst troligt att man gör det om man går och ser "The Avengers", så får man sitt lystmäte, den saken är helt klar.

När populärkulturelle ikonen Joss Whedon nu till sist får släppa loss sitt drömprojekt på vita duken väntar sig under alla omständigheter hardcorefansen och Marvel-konnässörerna att regissören - som är både och - ska vara trogen serietidningsförlagan in i minsta detalj. Den genomsnittliga biobesökarens intresse stegras säkert en del av det faktum att filmen har mötts av positiv kritik på hemmaplan. Det ska vara superhjältefilmen som kompenserar för en halv miljon slentrianmässiga filmatiseringar av män i tajts med speciella förmågor, verket som ska sätta den nya standarden för genren.

Till viss del är "The Avengers" också det. Att en viss mättnad, för att uttrycka det milt, ändå infinner sig beror på att nyhetens behag i att se gravitationsföraktande slagsmål och pulvriserade skyskrapor gick och lade sig för ungefär tio Marvelfilmer sedan. Bäst för alla vore att inga fler superhjältefilmatiseringar fick göras på åtminstone ett år. Det är fint och orealistiskt att tänka så. Att gå tillbaka till ritbordet för att arbeta fram en någorlunda originell rymdskurksestetik inför otaliga uppföljare är däremot helt nödvändigt - nu får vi en gång för alla vara färdiga med standardutförandet "Transformers korsat med futuristiska BMX-förare".

Behållningen med "The Avengers" ligger istället i utforskandet av gruppdynamik och i filmens humor. Idén att samla ett gäng individualistiska gigantiska egon är tacksam inte bara för att hjältarna i det här fallet med få undantag är olidligt trista att följa en och en över en hel långfilm, utan också för att rikliga tillfällen ges till konflikter. Det patriotiska helyllet Captain America har till exempel svårt att komma överens med Robert Downey Jr:s självmedvetne playboy Tony Stark. Det gnabbas och käftas i kvicka och många gånger roliga replikbyten; konservativa ideal ställs mot entreprenörsanda, utilitarism mot självisk fåfänga. Dessutom verkar skådisarna ha haft genuint kul under inspelningen. Roligast att se är Mark Ruffalos Bruce Banner/Hulk. Whedon tar väl tillvara på och leker skickligt med de dramaturgiska förväntningar som är förknippade med den gröna bestens temperament, och Ruffalo är perfekt som både försynt och cynisk vetenskapsman med kraftiga humörsvängningar.

"The Avengers" bjuder alltså på en hel del fräschör i rytm och dialog. Precis när formeln "oavbrutet råröj punktueras med rolig oneliner" börjar kännas gammal tar Whedon nämligen ut svängarna ännu mer. Hade själva storyn och skurkarna präglats av samma charm så hade betygsfyran varit given.