Jimi: All Is by My Side 2013

André Benjamin som Jimi Hendrix. I bästa fall det mest självklara castingbeslutet i filmhistorien, om det vill sig illa bara resultatet av en slö och ytlig ekvation där den legendariske rockikonens extravaganta utstrålning ska återskapas med coola poser från den samtida scenpersonlighet som ligger närmast till hand rent utseendemässigt. Just skådespeleriet är väl heller inte den front där den oförskämt karismatiske mångsysslaren har imponerat som mest hittills, säkert delvis för att han inte har åtagit sig några tyngre dramatiska roller ännu.

Efter två och en halv timme "Jimi: All Is By My Side" känns det därför mysigt att kunna fastslå att Outkast-rapparen/modeskaparen/entreprenören från Atlanta med råge förtjänar en guldstjärna för sin tolkning av den mytomspunna och gåtfulla demongitarristen.

Han blir dessutom bättre ju längre filmen pågår. Det gäller för hela upplevelsen, som växer i takt med att långfilmsdebuterande regissören John Ridleys intelligenta manus ringar in den undflyende Hendrix i vad som i rockbiografiska sammanhang nästan är en ögonblicksbild - vi följer honom endast under det första året av den karriär som skulle sluta med död per kvävning av spya tre år senare.

Detta enkla men briljanta grepp gör att Ridley har gott om tid att fördjupa sin bild av Hendrix utan att behöva använda sig av slentrianmässiga montage för att visa hur tiden går eller att framgångar och motgångar staplas på varandra. En publik som förväntar sig en konventionell och uttömmande biopic får vänta på nästa tåg.

Vid sidan av några ordentligt svängiga musikframträdanden - bland annat ett där den impulsive och nervöse Hendrix bokstavligt talat spelar sin idol Eric Clapton av scenen i en sorts framstressad "Dräpa Draken"-ritual som han själv inte verkar vara riktigt medveten om - är det dialogscenerna där folk runt omkring huvudpersonen pressar honom på hans åsikter och vilja som är mest minnesvärda. Här går Benjamin med bravur från mumlig, introvert och drömsk till att i nästa mening låta som en kärleksprofet för hippierörelsen, ena sekunden älskvärd och avslappnat cool, nästa melankolisk och velig.

I det slutande sextiotalet är han så apolitisk att man ibland blir övertygad om att den bekymmerslösa och svårfångade dispositionen inte döljer någonting annat än ett förvuxet barn. När en politiskt medveten svart knarkhandlare råder honom att tänka på sitt "eget folk", den svarta och marginaliserade arbetarklassen, lovordar en disträ Hendrix den marijuana han har blivit bjuden på samtidigt som han förklarar att han inte tänker i sådana kategorier överhuvudtaget.

En färgblind konstnärsjäl som anser att planer, ordning och struktur bara är onödigt huvudbry, en ignorant blandmissbrukare som plötsligt kan klubba ner sin flickvän med en telefonlur i en tätbefolkad bar. Och däremellan en rockgud på scenen.

Sedan premiären på filmfestivalen i Toronto tidigare i år har denna irländsk-engelska lågbudgetproduktion (allt är relativt) tråkigt nog flugit ganska långt under radarn. Som ett subtilt och begåvat porträtt av en av rockhistoriens största ikoner någonsin förtjänar den sin publik - inte bara för att den utgör startskottet för John Ridleys karriär som långfilmsregissör, eller för att André Benjamin tar sitt briljerande till en ny nivå.