The Ministry of Ungentlemanly Warfare 2024

Guy Ritchies senaste är det perfekta bakgrundsbruset. Muskler, pangpang, blod och action som aldrig lyckas engagera då karaktärerna liknar seriefigurer. Inte tillräckligt vass för att kallas satir, och alltför överdriven för att ha någonting att göra med den verklighet den inspirerats av.

 

Ritchie har nämligen återskapat en hemlig militäraktion som Winston Churchill godkände i början av andra världskriget, enligt avsekretessbelagda dokument från 2016. “Hitler spelar inte enligt reglerna, så det gör inte vi heller,” muttrar Churchill (Rory Kinnear) i filmens början. För tyskarna har ett gigantiskt fartyg i Afrika som de använder till att tanka och förse sin ubåtsflotta med förnödenheter. Ubåtarna hindrar de allierade att ta sig fram över Atlanten, så om bara fartyget kan förstöras är det fritt fram…

 

Det framkommer inte riktigt varför uppdraget inte kan vara officiellt sanktionerat men det ger en bra grund för en spionliknande berättelse. In leds Gustavus Henry (“Gus”) March-Phillipps (Henry Cavill) direkt från fängelset, för att intervjuas för uppdraget. Han är en militär som inte klarar av att följa regler. (Med på mötet sitter för övrigt Ian Fleming (Freddie Fox) som enligt eftertexterna ska ha baserat karaktären James Bond på honom.)

 

Gus är i sin tur ledare för ett gäng (verlighetsbaserade) skumraskfigurer – den danske muskelmannen Anders Lassen (Alan Ritchson), Geoffrey Appleyard (Alex Pettyfer) och Freddy Alvarez (Henry Golding). Dessa anlitas som medhjälpare för uppdraget tillsammans med den vackra tysk-judiska spionen Marjorie Stewart (Eiza González) och organisatören Heron (Babs Olusanmokun).

 

Filmen är snyggt gjord och börjar riktigt lovande. Tyskar kommer ombord på en enligt flaggan svensk liten segelbåt, nationaliteten uppbackad med kanelbullar på bordet samt namnen de slänger ur sig; Lasse och Fredrik. Det leder till en underhållande katt-och-råtta-liknande sekvens, innan vi vevas tillbaka 25 dagar till tiden då Gus får sitt uppdrag.

 

Även här finns humor när Gus gör sig hemmastadd och förser sig med kommitténs cigarrer, whiskey, och zippotändare. Han är såpass självsäker att det blir som omvända roller - han leder mötet. Men det lovande upplägget ger snart vika för otaliga repetitioner av blod och våldsamma skjutningar. Gänget hånskrattar när de dödar tysk efter tysk, och dessa visas upp en och en med blod rinnande ur munnen innan de sjunker ihop. Det skulle lika gärna kunna vara samma sekvens som återanvänds gång på gång.

 

Sedan har vi nazistskurken Heinrich Luhr (Til Schweiger) som hånler när han tvättar blodet av händerna efter dagens tortyr. Han blir såklart intagen av den vackra Marjorie helt enligt planerna - tills han börjar misstänka att hon är judinna. Det är för övrigt filmens enda riktigt spännande sekvens då hon känns rädd på riktigt, för i övrigt finns ingen känsla av fara alls. Alla bara skjuter och skrattar och dödar.

 

Medan Guy Ritchies “The Covenant” som släpptes nyligen känns som en äldre, mognare Ritchiefilm har han med “The Ministry of Ungentlemanly Warfare” tagit flera kliv tillbaka till sitt gamla vanliga machosnack. Schweiger, Ritchson, Cavill - de ser härliga ut och skulle alla kunnat utvecklats till dynamiska karaktärer efter några extra rundor till kring författarbordet.

 

Man får lite vibbar av Captain Haddock, och upplägget känns som en “Oceans”-inspirerad mästertjuvskupp. Marjories karaktär tillför Noirkänsla, men ingetdera har utvecklats till något specifikt. Filmen är en lagom hjärndöd actionrulle, och som sådan fyller den sitt syfte.