Bruised 2020

Hösten 2016, iklädd danstights och en urvattnat T-shirt, gick jag på mitt första muay thai-pass. Fem år senare är jag klart beroende av att varje vecka få ta på mig benskydden och boxhandskarna för att sparras. När jag berättar det för okända är reaktionerna blandade. Muay thai har inte samma smutsiga status som MMA, men bär inte heller på den mystik som karate eller kung fu gör. Hade jag varit yngre hade jag tävlat, men nu är jag för gammal. Lite som Jackie Justice, Halle Berry, i ”Bruised”. Förutom att jag inte har en UFC-karriär bakom mig då, utan bara några svettiga timmar i en lysrörsbelyst källarlokal. Detta bidrog däremot till min entusiasm inför filmen. Jag hoppades få se en nyanserad bild av sporten som kunde lyfta den allmäna rätt krassa uppfattningen, men all skit till trots går den ändå på några rejäla fintar.

Halle Berrys långfilmsdebut följer Jackie Justices återgång till livet som fighter efter att ha förlorat en tuff match 4 år tidigare. När vi möter henne bor hon tillsammans med sin alkoholiserade manager i New Jersey och arbetar som städare. Hon har helt gett upp sin karriär som MMA-fighter. Tills en kväll då hennes 6-åriga son, Manny, plötsligt dyker upp utanför hennes hem. En son hon övergett som bebis. Relationen mellan den tyste Manny och Jackie är dynamisk. Jackie försvarar Manny till varje pris och lejonmammastereotypen, som ”Kill Bill”-duologin också spelar på, är godkänt genomförd. Dessvärre är det på bekostnad av temat. Fokus blir på Jackies inre demoner och den förlorade relationen snarare än hennes mentala styrka som fighter. Mer drama än kampsport. Och som drama är den rätt förutsägbar och statisk.

Flera likheter finns med ”Rocky” och ”Million Dollar Baby”, men de båda erhåller en betydligt bättre balans mellan drama och träning. Relationer och sport vävs samman. ”Bruised” spenderar mycket tid med att bygga upp Jackie Justices karaktär. Och även om det är ett nyanserat oglamoröst kvinnoporträtt som Halle Berry gestaltar med bravur, saknar jag helt klart mer fokus på MMA. Och framför allt ett vidare perspektiv av sporten. Att allt lutar mot Jackies raseri upplevs uttjatat. Alla som tränat kampsport vet att det bygger på så mycket mer. Att övervinna sin kropps begränsningar, att läsa av och känna in. För att bara nämna några få andra aspekter. 

Att följa en nedbruten mammas försöka att ta hand om sin son har gjorts många gånger förut. Att se en kvinnlig MMA-fighter träna inför en match däremot, inte lika vanligt. Men största smällen är ändå relationen till Buddhakan, Sheila Atim, Jackies tränare. Även om hon spelar fantastiskt och jag förälskar mig vid första ögonkastet, kunde de lätt skippat de sexuella undertonerna som genomsyrar vissa träningsscener. Att få se kvinnor slåss i skitiga träningskläder för att de vill, kan och är bra på det hade räckt långa vägar.

För det ska ”Bruised” ha en eloge för. Det är inga Instagram-gymmare vi får bevittna på mattan. Jackie tränar för sin egen skull, inte för omvärlden. Och visst är det en ojämn sparringmatch, men å andra sidan är listan över kampsportsfilmer med kvinnliga huvudpersoner inte direkt översvallande lång. Och det är skönt att få se dem svettas, armbåga varandra i ansiktet och blöda massivt näsblod. Att Valentina Shevchenko fått en roll ger filmen dessutom lite riktig stjärnglans.