Hammarskjöld 2023

Våren 1953 blev svenske Dag Hammarskjöld till mångas förvåning vald till Förenta Nationernas generalsekreterare. Han sågs inte som någon karriärist utan höll en mer tillbakadragen profil, och det var just därför han blev vald; FNs säkerhetsråd trodde helt enkelt inte att han skulle göra något väsen av sig, utan ligga lågt och låta verksamheten rulla på som den gjort tidigare. Men där hade de fel.

 

Istället strukturerade Hammarskjöld om organisationen för att komma till rätta med den utbredda antikommunistiska inställning som tidigare genomsyrat FN. Under hans styre var FN involverade i det nästan omöjliga uppdraget att avkolonisera Afrika, vilket inte direkt mottogs med öppna armar av några av de gamla kolonialmakterna, som inte lättvindigt ville ge upp sina ekonomiska vinningar i världsdelen.

 

När vi nu introduceras till Dag Hammarskjölds liv är det 1960; krisen i Kongo är ett faktum. Landet har nätt och jämnt blivit självständigt från det tidigare belgiska kolonialstyret, när en mängd blodiga stridigheter utbryter. I provinsen Katanga utropar sig politikern Moïse Tshombe (Hakeem Kae-Kazim) till president över området och deklarerar Katangas självständighet.

 

Kongos premiärminister ber Hammarskjöld om militärt understöd, vilket det fredsbevarande FN inte kan ställa upp på. Kort därefter mördas premiärministern, och våldet eskalerar i Kongo.

 

Uppdraget att avkolonisera Afrika ter sig omöjligare än någonsin, samtidigt som Hammarskjölds politiska val hamnar under lupp och gör honom till en måltavla för starka krafter.

 

Hela filmen, som haft en budget på 78 miljoner kronor, ser väldigt lyxig och elegant ut, med genomtänkta tidstypiska detaljer, perfekt ljussättning och underbart foto. För manuset står regissören Per Fly (“Monica Z”) själv, tillsammans med Ulf Ryberg (“Luftslottet som sprängdes”, “Lasermannen”). Att något så snårigt som internationella kriser under kalla kriget och FN:s säkerhetspolitik görs begripliga ska dessa herrar ha en eloge för. Likaså har man funnit en spännande kärnberättelse som kan löpa genom hela filmen, samtidigt som de också lyckats visa upp människan Dag på ett sårbart och vackert sätt. Hantverket är gott, men ändå är det något som inte riktigt når hela vägen fram.

 

Så vad är det som gör att berättelsen inte går igenom duken? Till en del är det komplexiteten i historien; trots det genomarbetade manuset är politik i verkligheten sällan så tydlig som den är inom fiktionen, och det krävs oftast ett stort mått av allmänbildning eller ren förförståelse för att kunna ta till sig den informationen fullt ut. Hur man än gör får man antingen utelämna vissa delar eller snärja in sig i en otydlig och långtgående härva som tar tid att klarlägga. När man, som här, väljer det första alternativet förlorar man trots allt nyanser av storyn.

 

Till en annan del handlar det om att Dag Hammarskjöld var en oerhört privat människa, vilket gör honom svår att nå. Dessutom innebär det att vissa delar av hans person i filmen inte nödvändigtvis är faktabaserade utan grundade i rykten och spekulationer.

 

Dock måste det sägas att Mikael Persbrandt formligen lyser i huvudrollen som den legendariske generalsekreteraren. Men glansen är inte den av en stark strålkastare, utan en stadigt brinnande ljuslåga; hans styrka är inte tydligt synlig på långt håll. Först när man kommer nära förstår man vilken glöd som finns inom honom. För att Hammarskjöld brann för sitt arbete inom FN framgår klart och tydligt i Persbrandts tolkning.

 

Verklighetens Hammarskjöld visade ständigt en stark utsida i sitt ämbete, men här tillåts vi komma honom lite närmare. Därigenom får vi även se en skörhet och sårbarhet som ger ett vackert djup åt mannen bakom diplomaten.

 

Men trots allt dramatiskt innehåll, den välspelade huvudrollstolkningen och de påkostade, storslagna scenerna blir jag inte tillräckligt berörd. Intresserad och engagerad, absolut, men inte mer än så. Det som slutligen väcker känslor hos mig är gamla journalfilmer som visar vilken landssorg Sverige befann sig i när nyheten om Dag Hammarskjölds död nådde hans hemland. Jag önskar helt enkelt att den känslan hade kommit fram starkare under filmens gång, för då hade den troligen varit oemotståndlig.

 

Sju välförtjänta Guldbaggenomineringar har den fått, och den största skrällen vore om Mikael Persbrandt inte skulle gå hem med statyetten för Bästa manliga skådespelare. Klart är att “Hammarskjöld” är en sevärd filmatisering av ett livsöde som förtjänar att uppmärksammas.