Sommartider 2024

Vi tycks rida på en våg av biopics om kända artister just nu, så det kanske inte är helt otippat att det även blivit dags för svenska popsensationen Gyllene Tider att få sin egen film. Och vilket glädjepiller! Filmen visar sig lika oemotståndligt glad och inbjudande som musiken.

 

Inledningstexten berättar att vi ska få se den (nästan) sanna historien om pojkbandet Gyllene Tider. Per Gessle (Valdemar Wahlbeck) är skolans ambitiösa outsider i gymnasiet i Halmstad. Han lyckas slingra sig ur värnplikten men vill inte bli rörmokare som sin pappa och farfar. Han liknar mer sin mamma, försöker han förklara för pappan under det obligatoriska vad-ska-du-göra-när-du-blir-stor-snacket. Vaddå, ska du bli hemmafru?

 

För Per vet inte riktigt vad han vill - tills den dagen han skjutsar ett gäng musiker med (den fiktiva) proggaren Tobbe (Felix Sandman) i täten och stannar för att lyssna på deras rep. En omvälvande upplevelse, för han har ju redan massa låttexter i en låda. Han ska starta ett band!

 

Han värvar ”MP” (Ville Löfgren), och efter att ha annonserat lokalt i dennes hemmagjorda radiokanal hittar de Micke (Phoenix Parnevik), Anders (Lancelot Hedman Graaf) och Göran (Xawier Kulas). Pojkarna är unga och glada och genomsnälla, inga droger och rock’n’roll här inte. De lyckas med list, entusiasm och enträgenhet att snabbt få till ett skivkontrakt med EMI. Resten är väl, som man brukar säga, historia.

 

Vi ser flera nya ansikten bland skådisarna, som dock kanske inte alltid har utseendemässiga likheter med förlagorna i bandet. Den klassiskt modellvackre Wahlbeck exempelvis ser inte ut som Gessle alls, och har inte heller dennes maner eller energi. När han hänvisar till annan bandmedlem som “den snygge” får man använda fantasin.

 

Men samtliga förmedlar den härliga känslan av att vara ung, att ha roligt, och att höra ihop. Livet är ett äventyr och pojkarna är oövervinneliga! Framgångssagan är verkligen en solskenshistoria, även om Per samtidigt går igenom en familjetragedi. Men som feelgood-film gräver den inte alltför djupt i några sorger och bekymmer. Det är en film som får en att sitta och le. En film som gör en glad.

 

Visst kan den kännas något sockersöt ibland, som när en ung Marie Fredriksson Per inte känner än lägger sin hand på dennes hjärta och liksom vet att han redan träffat sin stora kärlek, bara han vågar söka upp henne. Berättelsen är väl tillrättalagd utan att för den skull kännas konstlad, utan flyter på jämnt och fint i Per Simonssons (“Tjuvarnas jul”, “Selmas saga”, “Svartsjön”) regi. Johan Palms kameraarbete är traditionellt och mestadels statiskt men här finns några känslosamma sekvenser som lekfullt understryks med att låta elektriciteten i rummet spraka.

 

Men mest efterlämnar filmen en känsla av munterhet. Man vill hem och tralla vidare på de smittande melodierna. Man är glad för att Gessle valde musiken, och att filmen blev gjord. För den är som sagt lika svår att stå emot som musiken!