Inglourious Basterds 2009

Antagligen åres mest efterlängtade film är Quentin Tarantinos "Inglorius Basterds", en vågad historieomskrivning där Hitler är galnare än någonsin och andra världskriget roligare än på länge. En aning tabu? Snarare en självklarhet när det kommer till allas vår Quentin. Och på ett paradoxalt sätt är det väl just det som gjort bastarderna till en så tvetydig historia. För visst satsas det också på säkra kort. Våldsglorifiering, överdriven coolhet och grymma detaljer, allt snyggt paketerat i en rulle som känns ytterst välbekant. 

1941. I ett naziockuperat Frankrike lämnar ett synnerligen brutalt massmord på en judisk familj, den unga flickan Shosanna (Mélanie Laurent) ensam. Men som med den bästa av karma så kommer också räkenskapen. Dagen som inte bara kan ta död på världens värsta mördare, stilla ett hungrande hämndbegär utan också förändra historien. Med hjälp av en grupp skjutglada partisaner kända som bastarderna, kan det mycket väl lyckas.

Det är ju så att också den bäste av oss fuskar. Och sitt filmiska artisteri till trots genar även Tarantino i kanterna. Hans tidigare imponerande öga för historievävande känns knappast närvarande i "Inglourious Basterds". Sammanhanget blir snarare stelt och av det lätthanterliga slaget, från de bisarrt humorspäckade scenerna till de brutala obehagligheter som får många att bita ihop och rysa. Skuggan från hans tidigare filmer ligger tung och drar ner helhetskänslan av perfektion. Bitvis känns stilblandningen rent plottrig och förväntningar har förvandlats till krav när Tarantino bekvämt lutat sig tillbaka på sin regissörscred.

Men med en ensemble som rent av lyser, når även "Inglourious Basterds" intressanta och imponerande höjder. Christoph Waltz i rollen som den psykotiske Hans Landa, borde skicka svallvågor av njutning genom vilken ryggrad som helst. Det bästa som setts om inte någonsin så åtminstone på väldigt länge och absolut än värdig Cannesvinnare i kategorin "bäste skådespelare". Vidare ned i skalan hittas Mélanie Laurent, Diane Kruger och Michael Fassbender som alla uppehåller en klassig skådespelarstil. I slutändan går det inte annat än att bli förtjust i ännu en av Tarantinos excentriska filmer.

"Inglourious Basterds" må vara snäppet under den glorious comeback man kunde förvänta sig men vilka invändningar man än må ha går det inte att bortse ifrån att det här är ett elegant stycke film med grym kultpotential. Så stå rakryggad, slå ihop klackarna och fall till föga för judisk hämndporr - Heil Tarantino!