Master and Commander - Bortom världens ände 2003

Det finns dessvärre få filmer som utspelar sig helt och hållet till havs och som dessutom håller välförtjänt klass. Man får gå tillbaka till Roger Donaldsons "Bounty" där Donaldson och huvudrollsinnehavaren Anthony Hopkins fick gå skilda vägar efter den tuffa inspelningen där många dispyter ledde till många oegentligheter.

Att göra en sådan här film i modern tid är en rejäl utmaning, men perfektionisten Weir lät ingenting stoppa honom, inte ens stormarna. Weir är minsann en petig herre och lämnar ingenting åt slumpen. Exempelvis befann sig två historiska experter under hela inspelningen och scenerna som skulle spelas in på Galapagosöarna  flyttades till den mexikanska halvön Baja California. Weir lät teamet måla om de gröna leguanerna till svarta, som är den korrekta färgen på leguanerna på Galapagosöarna. En petitess må tyckas, men inte för Weir. Till skillnad mot Roland Emmerich tror Weir på scener tagna från verkligheten. Weir såg även till att filma en verklig tyfon som han självklart använde till filmen.

Filmen utspelar sig i början av 1800-talet och kretsar kring kapten Jack Aubreys (Russell Crowe) äventyr till sjöss, mitt under Napoleonkrigen. Kaptenen som kallas för Lucky Jack av sin besättning blir attackerad av ett franskt skepp och drivs av ett omättligt begär att besegra fiendeskeppet, Till sin hjälp har kaptenen sin trogna besättning och sin gode vän och skeppsläkaren, Stephen Maturin (Paul Bettany).

Peter Weir har sannerligen gjort allt rätt med "Master and Commander". Han har valt ut superba skådespelare, med Russel Crowe och Paul Bettany i täten. Men vi får heller inte förglömma de yngre skådespelarna som fantastiska rollprestationer, såsom Max Benitz, Lee Ingleby och givetvis Max Pirkis som gestaltar de unga kadetterna.

Det finns gott om småsaker som förstärker hela illusionen att man verkligen känner att man har mönstrat på örlogsfartyget HMS Sursprise. Dels är det knakningarna från skeppet som går rakt in i benmärgen och så är det den råa stämningen som hägrar hos besättningen. Hierarkin är också ruggigt påtaglig och den kryper ut genom bioduken. Den känns visserligen oönskad, men utan hierarkin faller skeppet ihop som ett korthus. Dessutom får vi se hur begränsad sjukvården såg ut i början av 1800-talet och på ett örlogsfartyg. Där gör man sig med kroppsdelar lika burdust som vi byter hårddisk på datorn. Bedövningen bestod av att ge patienten en pinne att sätta tänderna i samt tillhandahålla patienten de droger man hade på ett örlogsfartyg.

En sak som kan vara lätt att missa, men som också visar vilken hygien som rådde på skeppet. När officierna smörjer kråset vid kaptensbordet ser vi flugor och skalbaggar krypa vid maten på tallrikarna. Visst ser det motbjudande ut, men det förstärker hela bilden av ett örlogsfartyg under krigsåren där besättningen gjorde allt för kung och fosterland. För det var det som drev dem till att fortsätta, trots övermäktigt motstånd.

Peter Weir får oss att äcklas över folks naiva inställning och över de förhållanden som råder på fartyget. Förutom magnifika miljöer har Weir ett fantastiskt manus att bygga sin berättelse kring. Det är smart och allt annat än förutsägbart och mersmaken sitter hela tiden som ett smäck. Resultatet av denna resa blir en magnifik upplevelse och när eftertexterna börjar rulla är man lika blöt av extas som skeppets besättning är av att hissa eller reva seglen, oavsett väderförhållanden. "Master and Commander - Bortom världens ände" är tveklöst 2003 års bästa film (släng dig i väggen, "Sagan om Konungens återkomst") och det lär dröja innan vi får se en liknande film i den här klassen.