The Nile Hilton Incident 2017

Tarik Salehs tredje långfilm är på många sätt redan en framgångssaga, prisad på prestigefulla Sundance och enorm publikframgång i Frankrike. Foten inne på den nordamerikanska marknaden. Det är svårt att inte glädjas åt att den kulturella mångsysslaren Saleh får den typen av internationell bekräftelse.

Med sitt första långfilmsprojekt som regissör, den visuellt komplexa och mörka ”Metropia” (2009) fick han i egenskap av visionär risktagare ett svalt mottagande från kritikerna, och gangsterdramat ”Tommy” från 2014 föll på ett alltför svagt manus, trots filmens lovande premiss och täta atmosfär.

Fullträffen lät alltså vänta på sig till nu, och oavsett vad ”The Nile Hilton Incident” går för öde till mötes i Sverige så måste den betraktas som en triumf ur alla tänkbara aspekter.

Att förlägga handlingen till Egypten och låta dialogen utspela sig på arabiska är djärvt, givet alla möjliga logistiska och ekonomiska svårigheter. Att ro i land ett färdigt projekt som kan nöta armbågar med Hollywoodska topproduktioner på diverse biotopplistor är direkt osannolikt.

Inte så att Saleh omförhandlar villkoren för thrillern. ”The Nile Hilton Incident” förlitar sig i hög grad på genretypiska schabloner, och historiens ingredienser smakar bekant för alla som har sett en vanlig, konventionell deckare. Här finns alltså den ensamme, trotsige snuten som börjar gräva i ett till synes fristående mord men till sin förfäran upptäcker förgreningar in i samhällets högsta skikt, och i processen kommer på kant med den korrumperade Makten.

Men nu går storyn, som under alla omständigheter är tillräckligt spännande för att engagera hela vägen, inte att separera från filmens verkliga styrka: den autentiska och högst levande skildringen av ett Kairo som vinglar på trösken till revolutionen. Det är ett gediget, välgjort och trovärdigt porträtt av en stad som är en häxkittel av motsättningar mellan konservativa och progressiva krafter, och Saleh undviker tacksamt nog både att predika och redovisa. När den politiska kontexten och den enskilde polisens mikrouniversum brakar ihop sker det högst handgripligt, okrystat och elegant.

Och om man nu måste ha en plågad ensamvarg till snut som stångar pannan blodig mot förbjudande överbefäl och allsköns mystiska, mäktiga män så är det, visar det sig föga överraskande, Fares Fares man ska ha. Han övertygar i varje enskild bildruta, till och med när kameran blir lite för förtjust i hans rollfigurs eviga cigarettrökande och riskerar att cementera det till en pose. Det är ingen kryptisk gissning att Fares internationella karriär kommer att utgöras av större roller framöver, som en direkt konsekvens.

Tarik Salehs karriär lär knappast heller bli lidande. Det är glädjande nyheter för alla svenska filmentusiaster som uppskattar regissörer som sticker ut hakan, tar risker – och övervinner dem.