Get Hard 2015

Jag gillar Will Ferrell. Han är allt som oftast en fenomenal, krullhårig kung. “Anchorman”, “Step Brothers” och “The Other Guys” är fantastiska komedier, och Ferrell är fantastisk i dem, men “Get Hard” når aldrig upp till samma nivå. Jag ska snart berätta varför, men vi börjar från början.

Ferrell spelar James King, en stenrik börshaj med snygg fru, lyxigt hus och ett i det stora hela förträffligt bekvämt liv. Idyllen förstörs snabbt av anklagelser om förskingring och bedrägeri i stor skala som efter en del turer gör att James döms till 10 års fängelse i stenhårda San Quentin. Dags för Kevin Harts karaktär Darnell att göra entré. Han spelar en hårt arbetande familjefar som, när James bara antar att han suttit i finkan för att han är svart, ser en chans att tjäna lätta pengar. Han tar på sig uppdraget att lära James hur man överlever innanför USA:s hårdaste murar, och hur man undviker att ofrivilligt få manliga älskare i fängelseduschen. Sedan följer en lång kavalkad av mestadels trötta skämt grundade i stereotyper, som vi sett en miljon gånger vid det här laget. Missförstå mig inte, jag har inget emot humor som tar avstamp i stereotyper, det kan vara väldigt kul till och med, men jag är allergisk mot humor som inte försöker göra något nytt och originellt. Humorn i “Get Hard” är stundtals, för ofta, så enfaldig och förutsägbar att jag verkligen kan känna hur studion dammsugit fokusgrupp efter fokusgrupp rena på åsikter, och därefter filat ner filmen tills inget spetsigt finns kvar.

Konceptet känns tradigt redan innan det kommit igång, och ljudbilden som består av “hippa” radiodängor som “kidsen” gillar gör att allt får en ännu större smak av sönderanalyserad mellanmjölk. “Get Hard” känns som en film som är gjord för att Will Ferrell är stor, och Kevin Hart är stor, så varför inte sätta dem i samma film och låta stålarna regna in. Historien hamnar i andra hand, och trots att Ferrell då och då inbjuder till gapskratt (som när han utbrister hotet: “I’m gonna punch you in the fuck!”) spelar han för det mesta en ihålig parodi på sig själv. Han lånar inslag från flera av hans mest älskade karaktärer; svordomarna och sättet att tala från Ron Burgundy, aningslösheten och den naiva fåntratts-grejen från “The Other Guys”, och som sagt, vi har sett det förut, fast bättre. Det börjar bli dags för något nytt nu, för när Ferrell är på topp är han en av de främsta i världen på det han gör. Kevin Hart gör det okej i sin roll men han överspelar ofta betänkligt när karaktären hade tjänat på att tonas ner några hekton för att på så sätt studsa bättre mot Ferrells. Kemin de båda superkomikerna emellan är helt enkelt sådär.

Det är förhållandevis snyggt, det låter relativt bra, och skämten borde träffa rätt men gör det inte. De lämnar inget avtryck överhuvudtaget. Jag kan faktiskt knappt minnas ett enda skämt från filmen, och jämför du det med den in i absurdum citatvänliga “Anchorman” så förstår du vad jag menar. Cynismen i hur allt är utformat får det att kännas som att “Get Hard” aldrig någonsin varit någons passionsprojekt, och avsaknaden av riktig glöd och upptäckarlusta är märkbar. Filmen är dessutom i längsta laget för att ursäkta de förutsägbara scenarion som utspelas. Jag kommer på mig själv med att sitta med en ständig önskan om att tempot ska öka, men vad det betyder i praktiken är att jag är uttråkad. Inte direkt ett toppbetyg för en film som ska leva på sin förmåga att få publiken att skratta.

Jag hoppas att Will Ferrell hittar något han brinner för igen. En historia som kan stå på egna ben, till exempel. Jag är övertygad om att “Get Hard” hittar sin publik. Jag vet att det finns människor som tycker att det är störtkul när folk skriker och saker går sönder, och när läskiga vakthundar visar sig vara tre bjäbbande chihuahuor, men jag är inte en av dem, och jag hoppas att studion blir motbevisad, och att deras tro på att strömlinjeforma humor straffar sig. Det är trots allt bättre att vara riktigt rolig för några än att vara absolut ingenting för många.