Togo 2019

”Togo” är den verklighetsbaserade och hjärtevärmande hjältesagan om slädhunden Togo (spelad av hans verkliga ättling Diesel) och hans förare Leonhard Seppala (Willem Dafoe) under en strapatsrik färd i Alaskas undersköna men farliga vinterlandskap när de ska transportera serum till ett sjukhus med döende barn. 

Året är 1925 och den avlägsna byn har drabbats av en difteriepidemi. Vinterstormar gör det inte går att ta sig fram på annat sätt än med hundspann. Togo är den bästa ledarhunden i staden men han är 12 år gammal och även föraren Leonard är nära 50 år. Ska de lyckas ta sig igenom väder, vind och brytande isflak för att nå byn med serumet?

Berättelsen är strukturerad så att själva hundfärden, det över 1000 km långa räddningsloppet som kallats The Great Race of Mercy, avbryts med jämna mellanrum för tillbakablickar på Togos uppväxt från valp till att bli en av de mest hyllade ledarhundarna genom tiderna. Den följer i mångt och mycket verklighetens förlaga, där Togo växer upp från att vara en liten, vek och sjuklig valp ompysslad av Leonards fru, Constance (Julianne Nicholson), till att bli den viljestarka och intelligenta ledarhund som skulle komma att rädda så många liv. 

Men det ser inte så ljust ut i början. Leonard är inte särskilt imponerad av valpen och vill göra sig av med den. Lille Togo är mest till besvär; han går inte att hålla instängd utan gräver sig ur inhägnaden om och om igen för att springa efter hundspannet när de är ute och tränar. När familjen äntligen hittar ett hem åt honom spränger han sönder fönstret i nya ägarens hus i ett enda hopp för att ta sig tillbaka till Leonard och Constance. 

Det finns en intressant poäng här i relationen mellan människa och djur. Togo blir inte den perfekta ledarhunden för att han är lydig utan för att han inte är det. Togo kan tänka själv och tar djärva beslut som räddar liv. I en spänningshöjande scen ute på isen när den smälter och delas upp i mindre flak, fastnar hundspannet ute på ett isflak. Leonard kastar över Togo på torra land, där hunden biter tag i hundspannslinan och lyckas dra isflaket till sig så att Leonard och resten av hundarna också kan räddas. Teamets samspelthet är en njutning att se.

Här finns också element av upprättelse för att hylla verklighetens Togo. Färden gjordes nämligen i etapper, och det var ledarhunden Balto i Gunnar Kaasens slädteam som sprang den sista biten och förde in serumet till byn Nome. Men Balto ägdes också av Leonard som dock inte tyckte att han var erfaren nog för den långa och farliga färden utan valde Togo. Balto gick till historien som hjältehund och hyllades med en staty i New Yorks Central Park medan Togo, som sprungit den längsta och mest strapatsrika sträckan, fick nöja sig med lokalt beröm. 

Under åren har dock Seppalas anseende och Togos skicklighet som ledarhund uppmärksammats mer och mer, samt Togos enastående uthållighet under serumloppet. Det slutade med att även Togo fick en staty i Central Park, och nu alltså även en Disneyfilm.

Filmen är visuellt spektakulär! Det karga vinterlandskapet som är så oerhört vackert och obevekligt farligt på en och samma gång. Tempot är jämt och fint, och berättelsen stundtals mycket spännande, utan att bli för läskig för de små. Tänk en blandning av “Lassie” och “Det lilla huset på prärien” med sagolika vyer à la “The Aeronauts” kryddat med Dafoes imponerande karisma, för att få en känsla av filmens essens, för att inte tala om den gulliga Togo.

 

Filmen finns att streama på Disney+, och är så till den grad den perfekta familjefilmen att den nästan kan ses som Disneys varumärke personifierat. Rekommenderas varmt!