The Transfiguration 2016

När vi först får möta filmens protagonist, den 14-årige Milo, är han i full fart med att suga blodet och livet ur en man på en toalett. Vi får sedan följa honom hem till Rockaway, Queens, och hans rum fullt av gamla VHS:er på vampyrklassiker som "Martin", "The Lost Boys" och "Dracula Untold" och affischer på Nosferatu. Där spenderar han större delen av sin tid med att se dessa och Youtube-klipp på olika faces of death-liknande videos.

Han bor med sin bror sedan deras mor begått självmord (fadern är död sedan tidigare) och deras sorg tar olika uttryck; Louis sitter på soffan och tittar frånvarat på tv medan Milo har sina bloddrypande äventyr.

Sorg och utanförskap är också huvudtemana i den här filmen som har fler gemensamma nämnare med till exempel Gus Van Sants "Paranoid Park", speciellt med sitt realistiska minimalistiska bildspråk, än tidigare nämnda filmer. Även om både "Martin" och framförallt Thomas Alfredsons "Låt den rätte komma in" refereras till flera gånger. Milo är uppenbart påverkad av sin mammas död och plågas även av både mobbare i skolan och det lokala gänget utanför hans bostadskomplex. Han lever en till synes ensam tillvaro till den något äldre Sophie flyttar in i byggnaden, även hon har förlorat sina föräldrar och ägnar sig åt ett självskadebeteende som först väcker Milos blodslust men som utvecklar sig till en vänskap. Men är det nog för att rädda Milo?

Filmen är berättad i ett långsamt tempo vilket förstärker känslan av uppgivenhet och sorg och det bryts bara av våldsscener på ett eller annat sätt iscensatta av Milo. Det hade varit ett stilistiskt bra grepp om det inte vore för debut-regissören O’Sheas i mina ögon misslyckande att skapa en nerv i just dessa scener, som trots att de är briljant musiksatta av Margaret Chardiet mest blir platta. 

Något som inte är platt däremot är skådespelarinsatsen från Eric Ruffin som Milo, som ger ett mång-dimensionerat porträtt av en ung man fast i sorg och depression. Jag har sett folk som kallat hans insats för distanserad och uttryckslös men det är det jag tycker är så otroligt imponerande och det är sällan jag sett någon förmedla dessa känslor och ångesten på ett så övertygande sätt. 

Att blanda genrefilm med tyngre ämnen är inget nytt och de kan vara väldigt effektfullt när det görs rätt men tyvärr lyckas inte O’Shea hela vägen trots Ruffins makalösa insats. Han lyckas inte riktigt hitta balansen mellan de mer intima scenerna berörande Milos känsloliv och filmens genre-element, och filmen hamnar mellan två stolar och kan inte ta sig upp igen. "The Transfiguration" blir i slutändan en ganska lovande debut med en fantastisk rollprestation, men den hade potential att bli så mycket bättre.