Transparent 2014-2019

Mort Pfefferman är en framgångsrik medelålders man och far till Amy, Josh och Ali. En dag tar han steget och berättar för dem att han ska bli Moira, kvinnan han egentligen alltid varit. Barnen, liksom deras mamma, Morts exfru Shelly, välkomnar den nya familjemedlemmen med öppna armar, även om omställningen samtidigt blir till en oväntad katalysator för många andra sedan länge gömda familjehemligheter. 

Jill Soloway har skapat denna otroligt berörande men samtidigt underhållande serie, som bygger på hennes egna erfarenheter av att vara dotter till en transsexuell person. Förstahandsperspektivet är också det som gör historien om Moira så ärlig och rättfram och även om många komplexa frågor avhandlas känns inget för komplicerat eller främmande ens för oss i TV-soffan. Det handlar om kvinnligt, manligt och mänskligt, om transsexualism, homosexualitet och många andra på flera håll mer eller mindre tabubelagda ämnen. Det är uppriktigt och stundvis nästan upprörande men det är hela tiden fängslande och med värme berättat.

Alla karaktärer känns väldigt mycket på riktigt och med sina fel och brister lär de oss att ingen är perfekt, men att man kan vara bra nog ändå. Till en början blir jag nästan irriterad på vissa och finner framförallt de vuxna barnen vara bortskämda, egoistiska och med ytterst taskig attityd. Tills jag så sakteliga börjar förstå deras kollektiva trauma och den djupgående problematiken som på många sätt är orsaken till den samlade ängsligheten som sipprar fram på ett ibland rätt otrevligt, men samtidigt just därför också ett väldigt mänskligt sätt, här och var. 

Jeffrey Tambor är helt magnifik som Moira och att han vunnit flera Emmys för sin prestation är minst sagt helt i sin ordning. Det finns alltid en risk att man som skådespelare går över gränsen av pur inlevelse när man agerar över könsgränserna så att resultatet blir smått karikatyriskt, men här finns inte en tillstymmelse till överspel. Tambor ÄR kvinnan han spelar, rätt och slätt och han är det otroligt övertygande. 

Också de andra skådespelarna briljerar i sin ofta tjuriga men ändå älskvärda naturlighet, från Amy Landeckers Amy, Jay Duplass Josh och ruffsiga Gaby Hoffmans Ali, till i princip samtliga bifigurer. De övriga transsexuella individerna i serien spelas av transsexuella skådespelare, vilket känns som en självklarhet, men är långt ifrån det i denna fortfarande överdrivet heteronormativa industri. Dessutom är majoriteten av de inblandade i produktionen från trans-communityn och medförfattare till serien är den första öppet transsexuella manusförfattaren, vilket återigen inte borde vara något anmärkningsvärt, men är faktiskt det, varför det inte bara bör påtalas utan också applåderas.

Fotot i ”Transparent” är väldigt vackert och går i varma och något bleka toner. Kameran är ofta placerad på en fast punkt, helt stilla, medan det som utspelas framför den är ett välorganiserat myller av kaos. Det kittlar nyfikenheten och blir otroligt effektfullt då det ibland nästan känns som att man tittar på en tavla som får liv.

Enda klagomålet från mig är egentligen att de knappt 30 minuter långa avsnitten känns alldeles för korta. Lägg till 30 minuter till och Jonna blir glad. Samtidigt finns såklart en tanke med att låta dramat ta slut just när det är på topp. Det blir ett intensivt fokus och inget känns någonsin utdraget, medan man hela tiden längtar efter att bara få se mer. 

”Transparent” är en modig och upplyftande modern familjesaga som berättar om det som inte ofta blir berättat om. Det är en fantastiskt finstämd följetong som balanserar perfekt mellan allvar och humor och innehåller så många nivåer av så mycket, att det hela tiden finns något nytt att upptäcka.

Jag kan inte lovorda seriens två första säsonger nog, då jag tycker de är helt fantastiska, så välspelade, inspirerande och otroligt gripande från början till slut. Så har du inte sett dem än - har du något väldigt härligt att se fram emot.