Cold Pursuit 2019

Man kan välja att tolka det som ett tidigt vårtecken. Pessimisten kanske ser ett omen: Ännu en fantasilös Hollywood-säsong på biograferna. Hur som helst är Liam Neeson tillbaka för att mosa skurkar enligt löpande band-principen i en generisk (geriatrisk, det går inte att låta bli) actionstänkare.

Jodå, han ska hämnas och bryta gangsternackar en gång till, cementera sitt minst sagt tveksamma omdöme vad gäller val av filmroller, fortsätta att konfundera oss. Ett stendött koncept ska gravplundras igen.

Ingen människa som har följt den irländske skådespelarens karriär de sista tio åren kan klandras för denna ryggradsreflex.

Men hör och häpna – det är inte så enkelt den här gången. Tittar man förbi den oinspirerade titeln och filmaffishen (där Liam släpar ett lik i förgrunden av ett bistert, snötäckt bergslandskap) så öppnar sig nya perspektiv. ”Cold Pursuit” visar sig vara något annat än ”Taken” i alperna. Och detta är, per definition, något att glädjas över.

Noga räknat rör det sig om en nyfilmatisering av den fem år gamla och av många kritiker hyllade ”Kraftidioten” (”En iskall jävel” på svenska). Eller omfilmatisering om man ska tala bokstavligt. Då regisserade norrmannen Hans Petter Moland på sitt hemspråk, och Stellan Skarsgård spelade snöröjaren Nils som beger sig ut på en vanvettig hämndodyssé efter att hans son har blivit mördad av en lokal knarkbaron.

Nu instruerar Moland sitt filmteam på engelska och den fiktiva staden Tyos i Norge har bytts ut mot en byhåla i Klippiga bergen. Den serbiska maffian har här sin motsvarighet i ett brottsyndikat som utgörs av nordamerikanska urinvånare. Men den simplistiska premissen är helt oförändrad.

Många skurkar har omkommit under brutala omständigheter när krutröken väl skingras. Och Liam Neesons hjälte är hygglig men bister och väldigt, väldigt, väldigt hård mot de hårda.

Business as usual på papperet låter det ju ändå som, så vad särskiljer då ”Cold Pursuit” från valfri Neeson-actionthriller under det senaste decenniet? Låt säga den fullkomligt intelligensbefriade ”The Commuter” (2018), exempelvis?

Jo, tonträff, humor och gott hantverk. Hans Petter Moland vet exakt vilken sorts film han gör, igen. Och konstigt vore annars. ”Cold Pursuit” sätter helt enkelt en ära i att gestalta dråpliga mord på gangsters med fantasifulla smeknamn i vackert filmade vintermiljöer, punkt. Anspråken är inte mycket högre än så, och förvisso blir det renodlade konceptet aningen repetitivt under den sista halvtimmen.

Man kunde önska att några av rollfigurerna fick bli mer än stereotyper, begära fler känslolägen än scener som egentligen lika gärna kan klassas som morbida sketcher. Här får du just ingenting som inte ett valfritt avsnitt av ”Fargo” gör bättre.

Men samtidigt är det skönt, ja, rentav befriande, med en film som tar tillvara på sin nyckelkompetens så konsekvent. När fick man skratta av rätt anledning i den här genren senast? Varje skottsalva och replikskifte sitter som en smäck, varenda diabolisk yrkesmördare är snudd på Tarantino-karismatisk.

Och om det nu är som Liam Neeson har lovat, att det här verkligen blir hans sista actionroll, då kunde han sannolikt ha valt fyrahundra andra projekt som hade varit mindre värdiga avsked. Sent ska syndaren vakna.