Parning 2019

Filmskaparen Lina Mannheimer ville undersöka hur 90-talister dejtar i den digitala åldern. Vi lever i en tid då potentiella partners och ligg bara är några klick bort, lättillgängliga som aldrig förr tack vare Jobs, Zuckerberg och teknikens under. Har kärlek blivit lättare för millennials? Eller är de mer vilsna än nånsin?

Resultatet blev en oväntad och underhållande inblick i den moderna dejtingdjungeln, och ett intimt porträtt av två unga människor som öppnat sig själva fullkomligt inför kameran.

Efter 40 djupintervjuer gallrade Mannheimer ner sitt urval till två deltagare. Men det var aldrig meningen att Naomi och Edvin ens skulle träffas. Kanske var det ödet, eller Amors pilar, som förde dem samman precis i början av inspelningen. Det tackar vi för. Det unga parets oväntade on-again-off-again-relation, där varje steg, vändpunkt och milstolpe dokumenteras och diskuteras, gör filmen så mycket mer intressant än en vanlig dejting-dagbok.

Edvin är 20 år, drömmer om att bli grafisk designer men hankar sig fram på småjobb i Amsterdam. Naomi är 23, jobbar i butik i Stockholm. Under ett år går de med på att filma sig själva, och vända ut och in på sina innersta tankar och sina relationer i processen. Återkommande Skype-intervjuer med regissören fungerar som någon slags bekännelser och terapi, men det är deras egna videos från vardagen som driver historien vidare.

De bjuder på en härlig personkemi, och oväntat liberala könsroller. Hon har skinn på näsan, vet vad hon vill (mer kanske i sängen än i livet), och skulle kanske klassas som en "player" om hon vore kille. Han är oskuld, charmigt blyg, och den som visar sig mest sårbar och ensam under filmens gång.

Man hade inte kunnat hitta på det här manuset. Den här komplexa relationen som är så oförutsägbar, så äkta och rörande och rolig. De stöttar varandra på sina respektive äventyr, delar kärleksråd och sextips, bråkar och blir sams igen, samtidigt som de uppenbarligen inte kan släppa tankarna på varandra. Huvudpersonerna är genomsköna, men också sköra. Eventuella masker åker tidigt av, och de vågar blotta sig och sina innersta känslor och drömmar med hela publiken.

Kamerorna är inte bara där för att fånga det som händer, utan är väldigt mycket med och påverkar det vi ser. Det här är ett par som aldrig hade träffats om det inte vore för dokumentären, och utan just de här två (och ödets inverkan) hade "Parning" blivit en helt annan film.

Därför är den också ett fascinerande experiment, som påminner mig mer om "Boyhood" än andra kärleksfilmer. Som "Skam" fast på riktigt. Totalt okonstlat och utan klyschor. Ett till synes betydelselöst kapitel ur livet, fångat utan förskönande filter. Det här är inte en dokumentär som kommer rädda världen, eller förändra ditt liv, men ändå en helt oemotståndlig film.

 

För mig som 30-plus känns det nästan som att titta på en naturfilm om en främmande art, jag blir så fascinerad av vad kidsen gör och hur de pratar nuförtiden. Samtidigt som man aldrig själv glömmer den där känslokarusellen, osäkerheten och euforin som hör till ung kärlek.

Jag swajpar höger, klickar like och skickar pussmun och XOXO. Eller i gammaldags recensent-språk: en klockren 4:a i betyg.