Saint Maud 2019

Jennifer Kent, “The Babadook”. Ari Aster, ”Hereditary”. Jordan Peele, ”Get Out”. Och nu Rose Glass med ”Saint Maud”. Den brittiska regissören/manusförfattaren kan stolt sålla sig till andra begåvade debutanter som chockat filmvärlden med såväl talang som läskiga skräckhistorier. Liksom de ovan nämnda lyckas Glass ta ett välbekant koncept och göra något helt eget med det.
 
Handlingen följer unga sköterskan Maud (svenskfödda Morfydd Clark) som nyligen konverterat till romersk-katolska kyrkan efter en traumatisk händelse. Hon anlitas för att ta hand om en döende, gammal dansare (Jennifer Ehle) och när hon upptäcker att denne gärna ägnar sig åt syndiga aktiviteter som alkohol och sex så ser Maud det som sitt uppdrag att rädda hennes själ.
 
Med det religiösa temat finns inte oväntat ekon av ”Exorcisten”, i Mauds spiral av galenskap ”Repulsion” och till och med Bergmans ”Persona” anas i relationen mellan Maud och hennes patient. Men Glass vägrar servera gammal skåpmat och lyckas med konststycket att leverera både en oförutsägbar historia och en psykologisk inblick i en trasig människas förvirrade verklighetsuppfattning.
 
Trots att Maud är en högst påfrestande person, vilket är särskilt märkbart i en plågsam barsekvens, så känner vi med henne. Enstöringen och utbölingen som inte passar in men är övertygad om att hon kan frälsa världen med sin tro och desperat letar efter en själsfrände. Det går att dra paralleller till ”Carrie”, i såväl den ensamma huvudkaraktären som den destruktiva religiösa fanatismen, men ”Saint Maud” har samtidigt en egen personlighet och agenda.

 

Få rysare lyckas spegla riktig, verklighetsankrad skräck så väl. Vi hoppar gärna till av spöken och monster men som vad faktiskt stannar kvar när eftertexterna rullar är rädslan vad som faktiskt kan drabba oss själva eller våra närmaste. Något psykiskt, mental som i ens ensamhet bara fortsätter att ruttna. En skrämmande tanke som ges om ännu mer skrämmande liv i "Saint Maud". Det enda som är läskigare än en religiös sekt av typen i "Hereditary" och "Midsommar" är att enstöringen som tar hand om din sjuka släkting är minst lika knäpp.
 
Det är på ett sätt en provokativ satir kring religiösa fanatikers blindhet inför verkligheten och döden. En rysare som långsamt bygger upp stämning och atmosfär. Man vet att något hemskt kommer att hända med inte vad, när och hur. Det i kombination med en vrålsnygg produktion och fantastiska insatser från veteranen Ehle och speciellt Clark gör ”Saint Maud” till en självklar höjdpunkt under ett i övrigt svagt skräckfilmsår.