Persona 1966

Det finns ett obehag som kryper under berättelsen. Framförallt är det de första inledande bilderna på bland annat spindlar, fårslakt och en erigerad penis (om man ser den oklippta versionen) som tillsammans med den gnisslande musiken blir på något sätt riktigt otäckt. Detta besvärliga kollage är ändå vackert och jag blir, mot min vilja nästan, berörd. Det är svårt att finna någon som helst mening med det, varför det hela blir om möjligt ännu mer intressant.

Handlingen i sig är relativt enkel. Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet. De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära. Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.

Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som börjar öppna sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar hemligheter och avslöjar intima detaljer ur sitt liv, vilka Elisabeth utnyttjar för egen vinning.

Osämjan de två kvinnorna emellan eskalerar därefter liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Fantasi och verklighet flyter samman och ofta vet vi inte ens vad som är vad, eller vem som är vem, om de ens är två?

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är ren poesi att få följa med hans kamera och begrunda det man ser. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.

De båda skådespelerskorna gör makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst kanske ändå känns så pass att den till och med nästan hörs, även om hon alltså är tyst.

Bergman blandar friskt av det han kan, teater och film.  Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att de liknar målade tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i förening och resultatet är fängslande.

Den här filmen är inte för alla. Men jag skulle ändå önska att många såg den. För den är väldigt sevärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en film. "Persona" är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar men kanske framförallt döljer.

Jag tycker inte att man behöver eller måste fatta varje gång, ibland får man låta filmen göra jobbet, leda. Och för en själv återstår då att bara njuta eller förfäras av färden. Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att känna och stört men förtrollat fundera.