Flykt 2021

Nöden är uppfinningarnas moder, sägs det, och lösningen att gömma protagonistens verkliga identitet bakom animation och arkivmaterial har skapat ett genreutmanande storverk! 

Danske manusförfattaren och regissören Jonas Poher Rasmussen skildrar Amin Nawabis barndom och flykt från Afghanistan som ung pojke fram till dagens framgångsrika man i Danmark - men att gömma sin identitet och verkliga bakgrundshistoria under så många år har lämnat svårläkta psykologiska ärr. Filmen är strukturerad som terapimöten där den tecknade Amin ligger på rygg och gör en resa tillbaka i minnesarkivet för att för första gången berätta sanningen.

Rasmussen träffade verklighetens Amin (namnet är en pseudonym) redan under skoltiden när denne bodde hos en fosterfamilj, men det är först nu som Amin vågar anförtro sig åt honom. Amins vuxenröst ackompanjerar den tecknade lilla pojken som springer runt på Kabuls gator i systerns nattlinne och en walkman med A-Has "Take on Me”. Han verkar lycklig och pratar med stor kärlek om sin mamma, systrarna och sin idol - den äldre brodern Saif som lär honom flyga drake och spela volleyboll.

Situationen i Afghanistan tvingar snart iväg familjen på flykt, och det blir en strapatsrik resa via Moskva där de lever gömda utan uppehållstillstånd och är sårbara för rysk polis som kräver mutor. Utan att gå in på alltför många detaljer (här finns gott om ont-i-magen-sekvenser som när polisen anhåller en ensam flyktingtjej utan pengar att muta dem med och kräver annan “betalning” eller den uppmärksammade container-transporten av smugglade flyktingar som är fast under den långa båtfärden utan att kunna ta sig ut) hamnar till slut Amin i Danmark.

Vad som borde vara en trygg situation där han kan andas ut, blir på många sätt tvärtom eftersom människosmugglarna gett honom ett narrativ han måste hålla fast vid. Som en del av anpassningsprocessen till livet i Danmark krävs det att Amin för dagbok över händelserna. I det nya narrativet har han ingen familj utan är ensam överlevande. 

Det ska dröja över två år innan han äntligen kan besöka sin äldre bror i Sverige, som hela tiden skickat pengar till dem och hjälpt till att planera deras flykt. Mötet blir omvälvande även på andra sätt, då Amin för första gånger berättar att han är gay, vilket får konsekvenser som gör en tårögd… (på ett bra sätt - flyktingberättelser handlar så ofta om hederskultur, men familjer kan vara accepterande eller ej i vilken kultur de än befinner sig).

Den tecknade aspekten, som ger en liten barnslig och naiv tittarupplevelse, fungerar nästan som katalysator då det framhäver tyngden av Amins berättelse genom att skapa en bufferzon emellan publik och berättarröst. Man förtydligar med egna bilder av det som skett. Det som får en att fundera mest är dock den ofattbara psykologiska stressen av att leva med en lögn under så stor del av sitt liv. 

Amin är nu framgångsrik och välanpassad men inte ens hans blivande man känner till sanningen. När han anförtrodde en tidigare pojkvän sin historia hotade denne med att gå till polisen, och använde det emot honom under hela förhållandet vilken gjorde Amin vettskrämd. Människosmugglare kan ofta inte olika länders regler så deras instruktioner är inte nödvändigtvis berättigade. Kanske behöver inte Amir hålla fast vid smugglarnas narrativ längre, men om det är så eller ej förtäljer inte historien…  

“Flee” premiärvisades på Sundances filmfestival och vann det stora jurypriset för bästa “World Cinema”-dokumentär. Det har nu gått några dagar sedan jag såg den men handlingen lever kvar liksom det visuella, och här finns många aspekter att gå runt och småfundera över. Självklart finns ingen garanti för att det nya narrativet är helt sanningsenligt heller - men vems självbiografi är det?

 

Berättelsen är dock en trovärdig historia av hur en flyktings biografi kan se ut, och som sådan känns den viktig att få ta del av. Amins obekväma lättnad av att äntligen få tala ut känns åtminstone helt igenom äkta. “Flee” gjorde starkt intryck även genom dess annorlunda berättarteknik vilket sätter filmen i en aldeles egen nisch som gör den svår att betygsätta...  Men eftersom filmupplevelsen gjort sådant avtryck ger jag den full pott samt rekommenderar den varmt till alla som vill ha en filmupplevelse utöver det vanliga.