Dracula 1931

Skräck Fantasy
USA
71 MIN
Engelska
Dracula poster

Synopsis

Slottet Dracula reser sig hotfullt bland bergsskuggorna i Karpaterna och injagar skräck i invånarna i de transsylvanska byarna vid bergens fot.
Ditt betyg
2.8 av 118 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Henrietta J:son Eskelin

18 juni 2017 | 10:00

Inget mysterium att Bela Lugosis insats blev synonym med Dracula

Människor idag skulle nog inte svimma av "Dracula" som man gjorde 1931, men på rätt humör är det en trollbindande monsterfilm fylld till brädden med ockult stämning, om än bitvis med lite lågt tempo. En bättre Dracula får man leta efter - Bela Lugosi var helt enkelt Greven.
Att se en gammal, svartvit skräckrulle från dagarna då ljudfilm var det senaste tekniska genombrottet är på många sätt helt annorlunda från att se en modern blockbuster. Det kräver att man är i rätt stämning och den här filmen rekommenderar jag särskilt att man ser i ett mörkt och tyst rum i ensamhet för bästa effekt. Gör man det kan upplevelsen bli riktigt kuslig.
 
Det är lätt att tro idag att Universals film från 1931 blev en klassiker för att de uppfann fenomenet "Dracula". Så är inte alls fallet. Historien gavs först ut av författaren Bram Stoker. Därefter gjordes en ungersk film, "The Death of Dracula", som idag har gått förlorad, och sedan den tyska, filmhistoriska pärlan "Nosferatu". "Nosferatu" hade dock inte skaffat sig filmrättigheterna från författaren och när den drogs tillbaka kastade sig Universal över rättigheterna och gjorde ny filmhistoria med sin "Dracula".
 
Amerikanerna gjorde vad amerikaner gör bäst - de gav det tidigare motbjudande monstret "sex appeal". Den rumänske flyktingen Bela Lugosi, med sin främmande accent och sin kvinnotjusande charm, visade sig vara perfekt för den rollen (inte minst för att han accepterade en minimal lön) och skapade den rolltolkning som vi än idag instinktivt förknippar med Dracula. Hans märkliga rytm i talet, hans hypnotiskt stirrande blick som aldrig tycks blinka och hans resliga profil gör honom oöverträffad som en odöd, mystisk och excentrisk kuf. Det känns nästan oundvikligt att Alan Rickman måste ha tagit sin inspiration till Severus Snape från Lugosis Dracula.
 
Filmen börjar med att den unge och naive Mr. Renfield från England åker häst-och-vagn till Greve Draculas slott utanför en ungersk småstad för att sälja ett brittiskt kloster till Dracula. Byborna har varnat honom för att besöka, men han avfärdar det hela som vidskeplighet. Han blir naturligtvis biten och gör en helförändring i sin personlighet då han blir Draculas lika blodtörstiga tjänare. Tillsammans seglar de till England där Dracula är på jakt efter nytt blod och de biter bland andra två väninnor vid namn Mina och Lucy. Mina råkar dock vara bekant med Professor Van Helsing och han genomskådar snart att Dracula - och även Renfield - är vampyrer och måste dödas med en påle i hjärtat.
 
Jag fann den första delen av filmen då de befinner sig i Transsylvanien (forna Ungern) bäst och efter det är hoppet till seglingen ganska märkligt, då det ser ut att tillhöra en helt annan film. Det är för att det är en helt annan film. "Dracula" hade ingen stor budget och fick dra in på alla kostsamma scener. Bilderna från skeppsbrottet de råkar ut för är tagna ur stumfilmen "The Storm Breaker" och i en helt annan bildhastighet, vilket gör att dessa partier går i dubbel hastighet.
 
Allt som utspelar sig i England har lite lågt tempo, även i jämförelse med andra Universal-monsterfilmer från samma tid. På grund av budgetnedskärningar är miljöerna få: för det mesta befinner vi oss i ett rum på sanatoriet där Renfield vårdas. Här dyker Dracula, Van Helsing, Mina och hennes fästman John upp regelbundet för långa partier av dialog, utan att någonsin behöva knacka på dörren. Det hela påminner för ett ögonblick om en typisk sitcom där karaktärerna kommer och går i varandras lägenheter utan att det är något konstigt. Till och med Renfield, som ska vara inlåst i sin cell, dyker regelbundet upp med sin stirriga blick. Han ska faktiskt ha stor cred för de många varierade sinnesstämningarna han gestaltar under filmens gång.
 
 Det är inget nödvändigt fel med de här scenerna, även om ett miljöskifte hade livat upp. Det finns några gyllene ögonblick att hämta här: bland annat försöker Dracula att hypnotisera Van Helsing att lyda hans ord och scenen är bara simpelt filmad med två växlande halvbilder på rivalerna. Ändå ser man så tydligt hur Lugosi med sin blick försöker säga "kom närmare" med sina tankar och hur Van Helsings kropp tycks lyda för ett ögonblick medan hans hjärna gör allt för att styra kroppen bort från att bli biten. Vi får också det ikoniska ögonblicket då Dracula upptäcks med att inte har någon spegelbild. Hans blick när han lämnar rummet efter detta avslöjande ser slug ut och vi fattar att Van Helsing just har skaffat sig en mäktig fiende.
 
Dramatiken och stämningen i den här typen av scener gynnas av bristen på filmmusik - något som ironiskt nog inte verkade vara så mycket av ett stilval utan snarare en följd av att regissören Tod Browning var obekväm med allt som hade med ljudupptagning att göra efter stumfilmseran. Ett officiellt soundtrack skrevs inte förrän 1998 och på dvd:n går det att välja vilken version man föredrar. Jag rekommenderar originalet.
 
Även om specialeffekterna är få, är de helt okej för sin tid. Något som fungerar sömlöst är när Renfield åker i vagnen upp till Draculas slott. Medan landskapet i förgrunden är inspelat på film, är det stora berget med slottet en glasmålad kuliss i bakgrunden - samma effekt som vi idag skapar med avancerade digitala verktyg. I övrigt är effekterna begränsade till ångmaskiner och gigantiska fladdermössmarionetter som guppar upp och ner från ett fiskespö. Ibland ser man till och med linan och man köper det inte för fem öre att det skulle vara en riktig fladdermus, men man får sig ett gott skratt. Alla Draculas förvandlingar till varg eller fladdermus sker off-screen. Det finns inte heller en droppe blod i hela filmen (något som hade varit chockerande på 30-talet) och konstigt nog har Dracula inte ens huggtänder - trots att det är något man så starkt förknippar med karaktären.
 
Så slutligen, står sig "Dracula" från 1931 än idag? Det är svårt att tro att folk bokstavligen svimmade i biograferna när den var ny, men visst är den stämningsfull. Den har en sorts magi över sig och lyckas, trots sitt lite väl långsamma tempo, hela tiden att underhålla. Karl Freunds kameraarbete nästan tvingar tittaren att närma sig det man instinktivt vill bort ifrån och närbilderna på Lugosis blick sticker nästan ut från skärmen. Det finns mycket att upptäcka i filmen om man ser den fler gånger, vilket alltid är ett gott betyg åt en film. Något som definitivt har ändrats över decenniernas gång är hur vi numera uppfattar vissa repliker, överspel och amatörmässiga effekter som mer komiska än skräckinjagande, men det är väl också charmen med filmhistorian.
 
Jag tror inte att det är en film som passar alla i dagens läge, även om jag starkt rekommenderar den. Även om man inte gillar det man ser måste man vara tacksam för det den åstadkom. "Dracula" var den första av Universals monsterfilmer och hade den floppat hade förmodligen inga andra filmer i samlingen följt. Den banade väg inte bara för Universals monsterfilmer, utan för skräckfilmen som en populär genre än idag. Nu återstår det att se om historien upprepar sig lika förmånligt igen, i och med de remakes som planeras på samtliga monsterklassiker, eller om Tom Cruise körde en påle i hjärtat på de odödas framtid genom sin tolkning av "The Mummy".
| 18 juni 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Dracula
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu