Narcos 2015-2017

Netflix har med sina egenproducerade serier tagit tv-serietittandet till en ny nivå - och med verk som "House of Cards", "Orange is the New Black" och nu senast "Bloodline" och "Daredevil" har de bevisat att de fortsätter att hålla den nivån väldigt högt upp. Förväntningarna var således rätt stora när de valde att ta sig an en berättelse med den legendariske knarkmannen Pablo Escobar i centrum. Nya serien ”Narcos” är skapad av duon Chris Brancato och Paul Eckstein som båda har både producent- och manuserfarenheter från bland annat ”Hannibal” under bältet. Och i deras nya kollaboration går de från en hänsynslös mördare till en annan.

Seriens centrum kretsar nämligen som sagt kring den ökände knarklangaren Pablo Emilio Escobar Gaviria som startade sin kriminella verksamhet i form av kokainsmuggling i slutet av 1970-talet i Colombia. Utifrån båda sidor av lagen får vi följa Escobars stegring i den colombianska undre världen – från småskalig drogsmugglare till landets största kriminella hot någonsin. Hur han från väldigt enkla förhållandet plötsligt blev den mest inflytelserika personen i hela Colombia och kom att sätta djupa spår i landets historia.

Med på det kreativa planet har Brancato och Eckstein även fått med sig José Padilha – regissören bakom de briljanta kriminalskildringarna ”Tropa de Elite” och ”Tropa de Elite 2” som han gjorde i sitt hemland Brasilien. Både stil, känsla, ton och tema från dessa filmer ligger tydligt i linje med ”Narcos” och Padilha sätter med sina två första avsnitt i denna säsong helt rätt ton för detta kriminaldrama. Med sig från filmerna har han också dess huvudrollsinnehavare Wagner Moura som här får ta sig an en helt annan roll i form av Pablo Escobar. Och som den plufsige men respektingivande gangsterbossen är han den som tveklöst lyser allra starkast i serien. Givetvis är det seriens mest nyanserade karaktär, men Moura får Escobar att kännas lika äkta som egen.

Vid sidan av Moura har vi seriens två polisiära karaktärer Steven Murphy (Boyd Holbrook från bland annat ”The Skeleton Twins” och ”Gone Girl”) och Javier Peña (Pedro Pascal som vann alla fans hjärta som Oberyn Martell i ”Game of Thrones”). Det är ytterst kul att se Pascal igen efter tomrummet han lämnade i sin förra serie, och som den charmige DEA-agenten Peña blir han en favorit även här. Holbrook däremot lämnar tyvärr en del att önska. Utöver att karaktären Steven Murphy i sig är sådär supergeneriskt amerikansk (som flyttar till Colombia utan att kunna ett ord spanska) så spelas han inte med övertygelse eller förtroende från Holbrooks sida.

Bättre blir det inte av att han är involverad i det som kanske är seriens största irritationsmoment. Något som först kändes som en intressant utveckling – att en så pass stor del av denna amerikanskproducerade serie utspelade sig på spanska – visade sig leda till seriens kanske främsta nackdel. De många icke-engelskspråkiga partierna jämnas istället ut med Steve Murphys oerhört expositionstyngda berättarröst som verkligen ska förklara allt som sker i serien. Att låta tittaren dra sina egna slutsatser och få tänka lite på egen hand är således något som ”Narcos” inte tillåter en att göra.

En bidragande orsak som den excessiva expositionen för med sig är att ”Narcos” blir lite väl mycket av en historielektion ibland. Murphys berättarröst ihop med de ganska många verkliga arkivklipp som kastas in i tid och otid ger serien en nästan dokumentär känsla – men inte på det bra sättet. Att dessutom klippa in videosnuttar av den verkliga Escobar och andra figurer – som trots sina fantastiska prestationer inte direkt är porträttlika sina karaktär – tar en snarare ur upplevelsen än att bidra till den.

I övrigt är dock det tidsenliga Colombia mycket snyggt uppmålat. Från svettiga djungelmiljöer till packade innerstadsgator känns verkligen den sydamerikanska hettan och kaoset från alla håll. Serien viker heller inte undan för blod och brutalitet, vilket får Escobars framfart och dess påverkan i landet verkligen att kännas av. Tyvärr är seriens största problem att den breder ut sig mer än vad den fördjupar sig. Vi får veta mycket om de generella händelser som sker och påverkar landet – men aldrig riktigt komma in under skinnet på karaktärerna och veta vad som egentligen får dem att ticka.

Till slut måste en ju också säga att säsongsavslutet var något av en besvikelse. Historien kring Escobars uppgång och fall känns som ett perfekt objekt för en miniserie. När man dessutom bränner igenom  nästan två decennium på säsongens tio avsnitt känns det lustigt att skildra det sista året (sista avsnittet på denna säsong utspelar sig 1992 och – spoiler för verkligheten – Escobar dog 1993) i en eventuell andra säsong. För tydligt var att vi inte fick något definitivt avslut, och frågan är om vi verkligen blev tillräckligt beroende för att ta emot nästa fix.