Bergman - Ett år, ett liv 2018

Dokumentären försöker ruska om piedestalen som Ingmar Bergman sitter på, samtidigt som den bekräftar att den svenske demonregissören har sin givna plats högt där uppe på den. Det är inte alltid ett smickrande porträtt men likväl skildras Bergmans liv med respekt, vördnad och fascination för mannen och hans otroliga karriär.

Men var ska man börja, när man vill berätta om ett 89-årigt liv och en karriär som sträcker sig över sju årtionden? Jane Magnusson låter filmen ta avstamp i år 1957, Bergmans troligen mest produktiva år. Han släpper "Det sjunde inseglet". Han inspireras till att skriva "Smultronstället", som både filmas och får premiär under samma år. Två blivande filmklassiker - och däremellan hinner Bergman sätta upp två hyllade teaterpjäser och regissera drama för både tv och radio.

Det var också året då Bergman bestämde sig för att vara fullkomligt ärlig. Filmerna blev hans självbiografier och hans terapisessioner. För han saknar inte problem: magsmärtor, dödsångest, svartsjuka och rädslan för att inte vara tillräckligt bra. Härifrån skulle filmerna komma att handla om honom själv, och man kan hitta drag av Bergman i karaktärer som Isak Borg (Viktor Sjöström) i "Smultronstället", i de två kvinnorna i "Persona" (Bibi Andersson och Liv Ullmann) samt i Alexander - eller är det kanske Fanny? - i hans mest kända film från 1982.

Sanningshalten i Bergmans egna självbiografiska böcker har visat sig högst oklar. Med hjälp av intervjuer med hans medarbetare och skådespelare, samt klipp från arkivet, försöker Magnusson avkoda mysteriet Ingmar Bergman och ge svar på vem han egentligen var. Från Gösta Ekman och Mikael Persbrandt till Barbra Streisand och Holly Hunter, den här dokumentären har lockat till sig stora namn som alla har en pusselbit att bidra med. Å ena sidan var han filmhistoriens mest prisbelönte filmskapare. Å andra sidan arbetsnarkomanen med stormiga relationer och fler barn än han minns.

1957 är genombrottsåret som gjorde honom världsberömd och myntade begreppet Bergmania. Årtalet står i fokus, men därifrån hoppar vi både framåt och bakåt för att - så gott det går - sammanfatta den komplexa auteuren och hans imponerande livsverk på två timmar. Det visar sig vara en tuff uppgift, och oftast hinner filmen bara skrapa på ytan medan den hoppar mellan anekdoter och minnen.

Jag lär mig massor, och suger in alla små historier som en svamp. Man inser hur lite man visste om Sveriges mest betydelsefulla filmskapare. Även den mest inbitna cineasten lär hitta gott om intressanta fakta. I ena stunden skrattar Jan Malmsjö åt Bergmans Mariekex, som var ett måste på varje inspelning och som ingen fick röra. I nästa minns Thorsten Flinck hur han blev fullkomligt utskälld och anklagad för att ha förstört en pjäs. Från kakor till psykisk tortyr, det är högt och lågt och ständigt underhållande.

Men speltiden på två timmar räcker inte till för att skapa det ultimata, heltäckande porträttet av Bergman. På så vis känns "Ett år, ett liv" enbart som en teasertrailer - kanske inför den längre tv-serien som kommer på SVT i vinter. Filmen tillfredsställer inte helt min nyfikenhet, och samtidigt tror jag inte den lyckas fånga en vanlig tittare som inte har en relation till, eller intresse för, huvudpersonen.

Det bästa porträttet av Bergman är dock det han regisserar själv. Alla intervjuer och hyllningar i all ära, mest njuter jag av hans egna gamla tv-intervjuer. Hans kloka ord om filmskapande får honom att framstå som rätt ödmjuk och skön:

"Om man har spelat in en film som ses av någon miljon, och den får en eller två människor att må bättre, eller att se sina själars landskap i ett nytt ljus, så var det inte förgäves."