The Bear 2022-

Tänk er en realityserie där ett gäng restaurangarbetare med olika bakgrunder från mathak till Michelinkrogar stängs in i ett undermåligt kök och måste arbeta tillsammans för att få ut dagens rätter. Ingenting fungerar, och inga pengar finns för reparationer, eller ens nog för att beställa allt som behövs. Framför allt fungerar inte persongalleriet särskilt bra ihop.

 

Tänk er dock serien med ett snyggare filmfoto, som drar lite åt 50-talspaletthållet, rollfigurer som släpper in en på djupet, och ett allvarsamt drama som pyr under ytan, och voilá - resultatet är “The Bear”. I centrum står Carmy (Jeremy Allen White), en prisbelönt kock som lämnat stjärnkrogen för att istället åka hem och rädda familjerestaurangen han ärvt efter sin brors självmord.

 

Restaurangen är ett småsjabbigt smörgåshak med misstänksam personal. Särskilt broderns bästa vän, “Kusin” Richie (Ebon Moss-Bachrach) ifrågasätter högljutt varje förändring. Men för att försöka skapa någon sorts ordning i kaoset som råder, introducerar Carmy den strikta arbetsordning de har på finkrogarna och befordrar den unga och ambitiösa Sydney (Ayo Edebiri) till sous-chef för att leda arbetet. Även hon kommer från stjärnkrogsbakgrund men har sökt jobb här för chansen att få jobba med Carmy, då han en gång i tiden preparerat det godaste mål mat hon någonsin ätit.

 

Den nya arbetsordningen delar upp personalen i två läger; de som fascineras av idén – särskilt bagaren Marcus (Lionel Boyce) som blir besatt av att skapa den perfekta munken, och de som tycker allt är bra som det är. Medelålders Tina (Liza Colón-Zayas) till exempel, som jobbat där i så många år, blir såpass irriterad över allt det nya (och över att behöva ta order av en nyanställd flicksnärta) att hon låtsas att hon inte förstår engelska.

 

Denna typ av lågmäld humor balanserar fint den enorma intensitet som präglar serien. Pressen att snabbt hysta ut maträtterna från det konfliktfyllda köket, kampen för att få det att gå runt, att hela tiden behöva släcka bränder (både bokstavliga och metaforiska) istället för att utvecklas framåt, uppåt, och åstadkomma någonting bättre - allt detta skapar en laddad tittarupplevelse.

 

Närbilder drar in oss i kaoset; vi känner frustrationen när köksutrustningen går sönder, olusten när personalen tappar humöret, och stressen över att inte hinna med alla beställningar. Serien har lyckats underbart bra med att återskapa restaurangvärlden bakom kulisserna (eller en ytterst trovärdig version åtminstone för oss utan erfarenhet av restaurangkök).

 

Kanske en liten visuell varning till veganer här, för närbilderna på dallrigt kött, som slafsas runt med oljiga fingrar, eller de färgmättade köttgrytorna som puttrar, och stekångorna, maten som fräser i pannorna, inget av detta ser aptitligt ut. De må vara mästerverk skapade av världen bästa kockar, men mat hör ihop med smak och doft. Så vegan eller ej, det är ingenting man blir hungrig av att se.

 

Det tar några avsnitt att helt komma in i serien. Broderns skugga vilar tungt över restaurangen men varken personalen eller Carmys syster Sugar (Abby Elliott) tycks kunna ge varandra särskilt mycket tröst. De håller inne med sorgen, eller låter den urarta i konflikter och gräl. Den aspekten mjölkas kanske lite väl mycket i början på bekostnad av mer handgriplig utveckling, men när jag kommer fram till andra halvan av serien är jag definitivt fast.

 

Sjätte avsnittet berör lite extra då det gamla ställs mot det nya så skarpt, så obönhörligt, och så definitivt. En uppgörelse mellan de människor som hör till framtiden och de som inte kan anpassa sig och lämnas kvar. Tuffingen som hållit fortet uppe under de svåra tiderna och nu hjälplöst ser på hur nya krafter han inte förstår sig på föra skeppet framåt, krafter som inte har råd att ömma för de fattiga arbetarna som delar på en smörgås och dricker gratis vatten.

 

Redan vinjetten illustrerar konstrasten då den blandar gamla svartvita fotografier med Obama-sekvenser och Chicagos skyskrapor. En restaurangrecension läses upp i köket där recensenten undrar om “vindens stad [Chicago] kan utvecklas utan att förlora sin essens”?

 

Serien är en kontemplation över utvecklingen och de oundvikliga förändringar tidens gång för med sig. Främst är den dock ett familjedrama med allt vad det innebär; olika personer som måste lära sig samarbeta, komma överens, hantera sin sorg och möta sina demoner. Hela skådespelarensemblen gör ett mycket fint jobb med sina respektive roller.

 

Och så till sist, det märkliga slutet, melodrama-tillrättalagt med stråktoner och allt, i skarp kontrast mot seriens övriga diskbänksrealism (ursäkta ordvitsen), men som lägger en lovande grund för nästa säsong. Ser redan fram emot fortsättningen!