A Hero 2021

Rahim har två dagars permisson från fängelset, där han sitter efter att skuldsatt sig upp över öronen. Enligt en lagstiftning som går att betrakta som medeltida har han möjligheten att bli frigiven bara skulden regleras. När Rahims flickvän hittar en handväska full med guldmynt ljusnar därför framtidsutsikterna avsevärt. I ett första moraliskt vägval, filmen innehåller ett helt batteri sådana, kan han nu försöka återlämna väskan till dess rättmätiga ägare, eller köpa loss sig själv från den styvnackade fordringsägaren.

 

Rahim väljer det förra alternativet och blir kändis på kuppen – pressen älskar storyn om en godhjärtad fånge som sätter andras lycka före sin egen, och fängelseledningen gör honom ivrigt till omslagspojke för en human rehabiliteringsfilosofi som egentligen inte har särskilt mycket täckning i verkligheten. Alla älskar en hjälte. Men allteftersom staplas förvecklingarna på varandra, och både Rahims motiv och handlande ifrågasätts, även av oss i publiken. Är han i själva verket förslagen snarare än bortkommen, hur skulle man själv ha agerat i samma situation?

 

Filmen utvecklas till en sorts moralisk Rubiks kub, där varje vridmoment skapar nya knepiga återverkningar. Det vittnar om Farhadis skicklighet att ”det enda” som egentligen står på spel i ”A Hero” är huvudpersonens heder och frihet. Inget dödsstraff väntar i fängelset, som för övrigt verkar vara en långtråkig snarare än helvetisk plats. Ändå är dramatiken explosiv. Det råder perfekt balans mellan intrigdrivet drama och skärskådning av det iranska samhället. Där precis som här har sociala medier ändrat spelplanen för gott. Ryktesspridningen och lynchjustisen ligger hela tiden ett steg före Rahim. 

 

I övrigt är mycket bekant från Farhadis bättre filmer (”Nader och Simin”, ”The Salesman”), här återfinns både temat om det förflutna som ständigt närvarande och sällsynt nyanserade personporträtt. Det tycks ha gjort regissören gott att återvända till sitt modersmål efter den spanskspråkiga utflykten ”Alla vet”, som i jämförelse ter sig som en sövande historia. När Farhadi gör det han gör bäst blir slutresultatet helt enkelt lysande.