I en scen ur B-filmsklassikern ”Road House” frågar en sjuksköterska Patrick Swayze om han känner någon smärta varpå han svarar ”Smärta gör inte ont”. Det är en härligt korkad replik som på ett sätt sammanfattar det orealistiska machoideal som actionrullar från 80-talet med Schwarzenegger/Stallone/etc. etablerat – muskelsnubbar som tål fem sparkar i huvudet utan problem.
”Novocaine” både anammar och hånar den här premissen då vår hjälte bokstavligen inte kan känna smärta på grund av en sällsynt (men riktig) sjukdom – Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V. Nathan (Jack Quaid) är dock knappast någon biffig machohjälte av Van Damme-typ utan en tanig, neurotisk chefsassistent på en bank.
Efter en överbeskyddad uppväxt lever han som introvert vars enda vän är en främling han spelar TV-spel med online. Men efter en förvånansvärt lyckad date med en kollega (Amber Midthunder) han är förälskad i ökar livslusten – tyvärr rånas hans bank och hans nya kärleksintresse tas som gisslan. Med inkompetent polis så är det bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut för att rädda sin dam i nöd.
Det är ett kul upplägg som passar genren actionkomedi som handen i handsken. Även om man troligen inte är alltför noga med realistiska, medicinska detaljer så ger Nathans tillstånd filmen en ursäkt att banka honom gul och blå utan att han egentligen hindras från att fortsätta sitt uppdrag.
Men det som verkligen lyfter filmen är Quaid, som här på allvar bevisar att han ärvt sina föräldrars talang. Hans sympatiska men hopplöst nödiga vardagshjälte påminner om en vuxen Michael Cera-typ och det blir därför desto roligare när han konstant hamnar i våldsamma fighter med stenhårda skurkar.
Dels ser Quaid ut som en ganska vanlig kille som absolut skulle kunna jobba på bank, spela TV-spel och bli tafatt och nervös på en date. Men han har också så fin komisk tajming att man både skrattar och hejar på honom i de allt brutalare våldsamheterna. Manus gör honom inte heller gentjänsten att förvandla honom till någon machotyp under filmens gång utan han förblir sitt nördiga jag.
Det hjälper också att Midthunder (som fick ett välförtjänt genombrott i ”Prey”) är så mycket mer än snygg tjej som ska räddas. Här lägger man faktiskt åtminstone lite tid på att etablera såväl henne som relationen till vår hjälte, som gör att man förstår den desperata räddningsinsatsen. Här finns några fina iakttagelser om smärta, glädje, ensamhet och kärlek som tyvärr sopas lite under mattan när jakten startar.
Men det gör inte så mycket när tempot är så tacksamt högt och underhållningsnivån så hög. Det är en film som trots relativt tunn story (om man ska vara ärlig) aldrig blir tråkig och lyckas skruva upp kreativiteten i både dialog, i form av roliga one-liners, och våld. För brutalt våldsamt är det och inte av den barntillåtna typen. Här lyckas man nästan uppfinna nya metoder att slakta kroppsdelar på i värsta ”Saw”-stil och stundtals blir det lite tortyrporrsvarning. Men det mesta fungerar som reflektion till Quaids engagerade insats och en specifik tortyrscen är rent komediguld.
Storyn är kanske inte revolutionerande med något relativt uppenbar twist som inte är riktigt lika oväntad som filmskaparna verkar tro. Rånarna, ledda av Ray Nicholson (”Smile 2”, son till Jack), är också av den mer endimensionella, raktigenom ondskefulla sorten även om begåvade Nicholson Jr. definitivt ärvt sin pappas förmåga att spela karismatisk psykopat.
Även andra sevärda namn dyker upp i rollistan för att ge den stackars, utsatta Quaid sporadiska andningspauser. Jacob Batalon spelar en kul variation på titelkaraktärens bästis i ”Spider-Man”-filmerna. Pålitliga birollsproffs Betty Gabriel (”Get Out”) och Matt Walsh (”Veep”) är stabila som de oundvikliga poliserna på fallet.
Liksom de flesta andra actionkomedier bör man nog lämna förstoringsglaset hemma och undvika att syna den efter logiska eller realistiska luckor. Det är främst underhållning – och inte minst underhållningsvåld – för sakens skull. Och visst har man kul, även om några kanske onödigt detaljerade våldsscener gör att även den mest härdade kikar mellan fingrarna.
Den ger inte minst välförtjänt synlighet för dels regissörerna Dan Berk och Robert Olsens talanger, efter småskaliga om än sevärda skräckthrillers som ”Villains” (med Bill Skarsgård) och ”Significant Other”. Men främst är det en möjlighet för Quaid att efter biroller i ”Scream” och ”Oppenheimer” äntligen få glänsa i en saftig huvudroll på vita duken. En komisk begåvning som är omöjlig att inte gilla – och som vi ser fram emot att se mer i framtiden.