The Sound and the Fury 2014

”The Sound and the Fury” handlar om heder och förlusten av densamma. Vi får se den en gång framgångsrika familjen Compton i amerikanska södern i början av 1900-talet långsamt brisera för att sedan gå under. Familjen har fyra barn och det är dottern Caddys historia som på sätt och vis är den centrala, även om den berättas i tre separata episoder med fokus på brödratrion. 

Först ut är Benji. Familjens skam. Han är efterbliven och kan inte prata. Han är 33 år, eller som sonen till en av familjens tjänstekvinnor säger - han har varit 3 i 30 år. Benji vill inget annat än att vara med sin syster och hon tar också kärleksfullt hand om honom under hela deras uppväxt.


Det krävs mod att casta sig själv i den rollen och James Franco har utan tvivel en hel del av den varan. Han gör också absolut karaktären rättvisa, även om det bara är så mycket man kan uttrycka ständigt dreglande och utan att yppa ett endaste ord. Jag ömmar för honom och glömmer efter ett tag bort vem det är bakom grymtningarna, trots att det ibland nästan gränsar till att bli lite småparodiskt samtidigt som inledningen är något lång och upprepande.

I andra delen får vi bekanta oss med Quentin i Jacob Loebs finstämda gestaltning. Quentin är den intelligenta och känslige brodern som lyckas komma in på Harward, men är ständigt, liksom de övriga, besatt av och extremt beskyddande över systern Caddy och kanske främst hennes anseende.

Scott Haze är till sist väldigt övertygande som den bittre och elake Jason. Efter faderns död tar han rodret och börjar styra familjen med diktatorisk järnhand och verkar inte hysa vidare varma känslor för någon. Caddys faktiska närvaro är vid det här laget begränsad, så han tar ut sin ilska på hennes utomäktenskapliga tonårsdotter som bor kvar hos familjen. 


Denna, den sista delen, är kanske mest konventionell när det kommer till berättandet och har också bäst driv framåt. Tyvärr ska sedan hela säcken med alla dess ostyriga delar knytas ihop och avslutet blir en aning ansträngt och forcerat. 

Jag har inte läst Faulkners förlaga men känslan är att Franco verkligen vill och försöker vara den trogen. Genom att måla upp vackra och ofta poetiska bilder med viskande litterära formuleringar i voice over gissar jag att han också lyckas rätt bra. Även om jag på vissa håll kan tycka att han som regissör borde slappna av lite och tagga ned det lyriska, som efter ett tag blir lätt tjatigt. Framförallt i den första inledande delen.

Greppet att, som jag tolkar det, berätta systerns historia ur brödernas synvinkel är intressant. Men det uppstår snart ett problem som sedan eskalerar, och det är att Caddy, fastän hela tiden i centrum, känns ovanligt frånvarande. Det är inte Anna O’Reillys fel då hon gör vad hon kan med karaktären, utan det är Caddy själv som är skriven alldeles för blek och blodfattig i jämförelse med de mer nyanserade grabbarna.

”The Sound and the Fury” är storslagen dramatik som jag emellanåt upplever smått pretentiös. Den vill beröra mer än den gör, även om det i slutändan ändå är en mycket fin och gripande berättelse och måhända hittills James Francos bästa film.