Miraï, min lillasyster 2018

Fyraårige Kun har precis fått en lillasyster. Han är så att säga inte överförtjust i konceptet. Den nyfödda Mirai blir föremål för föräldrarnas odelade uppmärksamhet medan Kun själv tycks hamna längst ned i familjehierarkin, möjligtvis med undantag av taxen Yukko. I själva verket är mamman och pappan alldeles normalsnälla och precis så tålmodiga som kan förväntas i sammanhanget. "Vad gör det, när det där gurglande snorbyltet stjäl varenda sekund av vakentid?" tänker Kun. På rent trots uppfinner, upptäcker om man så vill, han en magisk värld i trädgården. Här är tidslinjerna uppbrutna och omkastade, identiteterna flytande.

Yukko har förvandlats till en bortskämd människoprins, länge sedan döda släktingar träder fram ur det förflutna, och lillasyster Mirai är plötsligt en kavat tonåring som förebrår Kun för hans bristande empati med föräldrarnas stressnivåer. Men hon tar också med honom på en resa genom tid och rum – som en sorts interdimensionell ciceron visar Mirai från framtiden (för övrigt den japanska titelns betydelse) sin bortskämda lilla storebror familjens långa historia ur alla tänkbara perspektiv.

Det är briljant berättat, lekfullt pedagogiskt utan att bli mästrande, charmerande sorgligt men aldrig inställsamt. Animationernas är till synes anspråkslösa, bakgrunderna utförda i en blek vattenfärgspalett. Inte riktigt minimalistiskt, bara sympatiskt långt ifrån självförhävande.

Det här är den första japanska animerade långfilmen någonsin att hedras med en Oscarsnominering, om man bortser från legendariska Studio Ghiblis (”Min granne Totoro”, ”Spirited Away”) långa segertåg på västerländska filmfestivaler. Men att bortse från nämnda filmhistoriska animationstempel är så klart svårt. Regissören Mamuro Hosoda är själv en före detta adept från Studio Ghibli. Hans gamle mentor Hayao Miyazaki har skäl att vara stolt över sin lärjunge.

”Mirai” är en alldeles bedårande skapelse som utan synbar ansträngning gör sig förtjänt av den finaste klyschan man kan häva ur sig om verk i den här genren: nämligen att den talar meningsfullt till barn och vuxna samtidigt. Parallellt med den oemotståndligt trulige Kuns äventyr pågår en berättelse om mötet mellan traditionella japanska familjevärderingar och jämställdhetens annalkande tidsålder (Kuns pappa ska vara föräldraledig för första gången).

Den historien har förmodligen den äldre delen av biopubliken större behållning av. Men ”Mirai” talar inte över huvudet på någon. Här finns något för alla åldrar. Hur ofta kan man säga så och faktiskt stå för det?