München - På randen till krig 2021

Det saknas inte filmer om andra världskriget. 40-talets generationspräglande händelse rymmer stoff för en mängd berättelser, stora som små. De stora ledarnas politiska spel, soldaternas kamp och lidande, förintelsens offer, det finns hur många vinklar och perspektiv som helst att skildra. ”München – På randen till krig” har ett väldigt begränsat fokus, filmen skildrar ett litet fönster av historien, när stormakterna står inför ett annalkande krig.

 

I berättelsens centrum står en trio av vänner som studerat tillsammans på Oxford. Två tyskar och en britt, som varit väldigt nära varandra under skoltiden, men som nu befinner sig på olika sidor av de politiska rörelserna som präglar förkrigstiden. Hugh Legat arbetar nära premiärministern på Downing Street, medan den forne vännen Paul von Hartman befinner sig i Nazisternas högsäte. Den tredje vännen Lenya är en stark motståndare till Hitlers parti i Tyskland. Deras politiska åskådningar har skilt vännerna åt, men det är något som ska förändras när Paul fått större insikt i vad nazisterna egentligen vill.

 

Filmen påminner en del om Gary Oldmans Oscarsjätte från 2017, ”Darkest Hour”. Det är samma politiska spel som skildras med två huvudsakliga skillnader. Dels ligger de tre vännerna och deras relation i centrum och dels fokuserar man mer på Storbritanniens mindre populära premiärminister Chamberlain. Det är framförallt skiftet i fokus från den annars så självklara galjonsfiguren Churchill som gör filmen intressant.

 

Historien har inte varit snäll mot Chamberlain, premiärministern som var naiv nog att lita på Hitler. Mannen som gav bort delar av Europa i utbyte mot det vaga hoppet om fred. Fegisen som undvek krig till alla pris. ”München – På randen till krig” har något annat att säga om ledaren, ett något modernare porträtt. Att göra allt för att bygga en långsiktig fred i Europa kanske inte borde ses som godtroget och dumt, utan som föredömligt. Jeremy Irons skänker trovärdighet till den bilden av Chamberlain, en man som var långt ifrån lika charmig och auktoritär som Churchill, men som ändå kan ha varit det världen behövde just då.

 

Förutom Jeremy Irons starka biroll, är huvudrollerna skickligt spelade av George MacKay ("1917") och den tyske skådespelaren Jannis Niewöhner. Framförallt den senare gör ett väldigt trovärdigt porträtt av en patriotisk tysk som vill förbättra landets position bland världsmakterna, och ser ”det nya Tyskland” som en väg dit, utan att nödvändigtvis förstå de verkliga konsekvenserna av nazisternas ideologi.

 

Ni som sett ”House of Gucci” eller ”Silence” och beklagat er över Hollywoods tendens att låta engelskspråkiga skådespelare tolka andra språk genom att fritt skapa en hemmasnickrad accent, kan bekvämt lägga skämskudden åt sidan. Här spelas tyskar av tyska skådespelare och George MacKay har till och med lärt sig riktig tyska för att ge tyngd åt sin rollprestation. Det kan tyckas vara en liten detalj, men det ger ett reellt intryck till en film som försöker vara så verklighetstrogen som möjligt.

 

Det är förstås svårt att skapa en spännande spionthriller i ett scenario där vi alla vet hur det slutar. Vi vet att ingen kommer lyckas mörda Hitler innan kriget bryter ut och vi vet att Tyskland så småningom invaderar Polen. Trots välskrivet manus och starka rollprestationer lyckas man inte bygga upp den spänning som man så tydligt anspelar på under de politiska händelserna som skildras. Ett större fokus på karaktärernas relation, snarare än politiken kanske hade kunnat skapa en mer emotionell koppling till filmens händelser.

 

Man skulle nästan kunna säga att Jeremy Irons och co. är på randen till att skapa en ny ikonisk krigsfilm.