Jag kommer hem igen till jul 2019

Julfilmen "Jag kommer hem igen till jul" med Peter Jöback i huvudrollen har jag varit och sett på bio. Det skedde för över en vecka sedan. Men eftersom min dator krashade då jag kom hem efter biobesöket så kommer en recension där jag berättar vad jag tyckte om filmen först nu när jag sitter framför min nyinköpta dator. Men först lite om filmens handling. Världsstjärnan Simon (Peter Jöback ) kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders (Johannes Kuhnke ) den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter. Vid första anblicken när man tittar på filmaffischen till filmen "Jag kommer hem till jul" så förväntar man sig en glad julkomedi med mycket humor och musik. Eller något i stil med "Tomten är far till alla barnen". Istället blir det lite Kay Pollaks "Så som i himmelen" möter Lars von Triers "Festen". Alltså musik och återvändande stjärna ifrån utlandet till hembygden där han växte upp som får göra upp med sitt förflutna och de familjehemligheter som inte är uppklarade. Jag blev väldigt positivt överraskad av detta upplägg. Inget ont om Jöback och musikaler. Två saker som jag verkligen älskar. Men så nyskapande är det kanske inte att låta dessa två element figurera i julsammanhang. Men fördomarna raseras genast då det istället är en film om vad som döljer sig bakom den vackra familjefasaden och den påtvingat ångestladdade julstämning man tvingas att handskas med varje år. Det avhandlas jultraditioner på löpande band i filmen som utspelar sig några dagar innan jul och räknar ner till julafton. Peter Jöbacks karaktär Simon får återuppleva sin bardom och att inget har förändrats. Allt som är mörkt och jobbigt att prata om ska tystas ner tills julen är över och helst tills Simon har åkt hem igen. Men som man kanske kan vänta så kommer familjehemligheterna upp till ytan och julen blir inte så sockersöt och pepparkaksdoftande som alla hade väntat sig. Att Peter Jöback är en naturbegåvning som får all kroppsbehåring att resa sig har man sett bevis på i åtskilliga i klipp ifrån musikaler som han har medverkat i. Men i en huvudroll i en film har jag aldrig sett honom agera förrut. Och han visar sig vara en mycket bra skådis. Att barndomsupplevlserna sägs vara självupplevda ger bara mer styrka och svärta åt hans skådespeleri och det känns väldigt fint och hjärtskärande att se honom öppna sig och visa sin skörhet. Filmen är hans show, men för den sakens skull är det inte hans enmansshow. Alla filmens skådisar får ta plats på sitt vis. Johannes Kuhnke som brodern Anders som fått leva i Simons skugga och försöker att hålla ihop fasaden både med kyrkokören och familjelivet gör det trovärdigt. Loa Falkman sticker ut som skämtaren vid familjejulbordet. Anja Lundqvist och Rennie Mirro är övertygande som det selfie-fotande paret som inte vill inse att de kanske inte borde vara ett par. Jennie Silfverhjelm är riktigt bra som Anders fru som inte trivs med det dubbelliv hon tvingas leva pga familjehemligheterna. Och Suzanne Reuter som den cancersjuka mamman till bröderna får briljera i sin gestaltning av en karaktär som växer mer och mer under resans gång. Filmen "Jag kommer hem till jul" är en fin film som har justämning, men den ger även en bitter smak av ångest vilket ger en bra balans. Ibland kan man ana vad som komma skall. Så för den vane filmtittaren så kan kanske storyn bli något förutsägbar om man bortser ifrån den stora tvisten med familjehemligheten som ska uppdagas i filmens slut. Jag fick vad jag förväntade mig och lite till när jag såg filmen. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.