Maleficent 2014
Synopsis
Info
Jolie är bättre än filmen
Stackars filmproducenter - snart har man rebootat samtliga kända sagor i liveversioner och vad ska de då sälja till den yngre biopubliken? Det är med blandade känslor man genom åren sett barndomsfavoriter blivit förverkligade på bioduken. Ibland har man fått till det ("För evigt - en askungesaga") men lika ofta har det blivit direkta magplask ("Red Riding Hood").
Filmen om den klassiska skurken i "Törnrosa" - Den onda fén - bygger på en perfekt casting av Angelina Jolie, vars amazonliknanade uppenbarelse och beniga ansiktsform matchar den Disney-figur som representerat Disney-karaktären sedan 1959. Rollsättningen är nästan lika självklar som när samma skådespelerska blev TV-spelsfiguren Lara Croft i "Tomb Raider"-filmerna.
Syftet är då här att berätta historien om "Törnrosa" ur titelpersonens perspektiv och förklara hur en inledningsvis lycklig och kärleksfull fé blir den otäcka skräckhäxa vi lärt oss älska att hata. Självfallet handlar det om ett krossat hjärta och hämnd men drypande ondska som Jolie visat upp i trailers och posters är tyvärr inte långvarig.
Här finns bland budskap kring feminism och moderskap (föga överraskande med tanke på huvudrollsinnehaverskan) ett ädelt försök att förstå och sympatisera med Maleficent och visst lyckas Jolie balansera vreden och stoltheten. Men manuset lämnar mycket att önska. Det är en del fart i början och slutet men däremellan många scener där Jolie slänger runt massa trollformler och blänger surt på det lilla Törnrosa-barnet.
Med regidebuterande specialeffektsesset Robert Stromberg (Oscarsbelönad för "Avatar" och "Alice i Underlandet") vid rodret så är det ingen överraskning att filmen är toksnygg med läckra landskap och häftiga specialeffekter. Men liksom i många filmer med pampiga effekter så finns det lite eller inget däremellan att faktiskt bry sig om. Ibland blir det rentav tråkigt och de tre goda féerna (som i den tecknade Disney-filmen var harmlöst charmiga) blir här tröttsamma och tjatiga.
Den rejäla spiken i kistan blir en pinsamt usel slutscen samt beslutet att välja en Prins (Brenton Thwaites) som mer liknar en medlem ur One Direction (även om hans speltid är tacksamt tidsbegränsad). Det är synd för det är en snyggt paketerat och med gott om talang framför kameran (bara Elle Fanning, Sharlto Copley och Sam Riley i samma film!). Och initiativet att berätta en saga ur en kvinnlig skurks perspektiv är både spännande och nyskapande. Till filmens försvar lyckas man i alla fall marginellt bättre här än i Julia Roberts-floppen "Spegel spegel".