Victoria & Abdul 2017

Detta är den mestadels sanna historien om vänskapen mellan Storbritanniens regent Drottning Victoria och hennes indiske betjänt Abdul Karim som hon träffade på ålderns höst i slutet av 1800-talet. Paret förblev vänner till hennes död, trots mycket om och men från framförallt hennes omgivning.

Stephen Frears gör återigen en för honom typiskt härlig film som samtidigt rör allvarliga ämnen som förtryck, makt och klasskillnader. Det är otroligt vackert, med fantastiska kostymer, kulisser och vykortsliknande omgivningar. ”Victoria and Abdul” är ett humoristisk och hjärtevärmande drama, men också tyvärr väl publikfriande på bekostnad av allvarligare nyanseringarna. Charmen finns absolut, men mest på ytan och alldeles för mycket därunder lämnas orört. 


 


Filmen utspelas under den brittiska kolonialismens tid och det är i mina ögon en aning problematiskt att göra en mysig historia som får sin näring i förtryck och orättvisor, utan att aldrig riktigt dyka djupare in i vad bakgrunden handlar om. Visst, man kan göra film på det här sättet med, men jag hade gärna velat ha och se något ytterligare i ämnet, när det faktiskt kunde ha blivit rätt så mycket mer och utförligt behandlat.

Judi Dench gör hur som helst ännu en prestation som stärker hennes position som en av världens absolut bästa skådespelerskor. Hon är verkligen magnifik med sina subtila, men otroligt talande uttryck och en blick som säger mer än mången film lyckas göra under hela sin speltid. 


Hennes motspelare Ali Fazal som Karim är utan tvekan mycket trevlig att titta på och det blir lite av hans roll i detta, en roll som ett otal gånger spelats av kvinnor i filmhistorien, vilket sällan om någonsin blev bra då och inte blir det riktigt nu heller. 


I en film som handlar om två personer och relationen dem mellan vill jag ha annat kött än bara snyggt och det på bådas ben. Jag tror i och för sig inte att det egentligen är så mycket Fazals fel utan mer att Frears helt enkelt valt att göra detta så komiskt, vilket resulterar i att jag inte får någon äkta känsla för Abdul, som istället känns som en lätt karikatyrisk person som hade passat bättre i en annan film.

”Victoria and Abdul” är sina små brister till trots en sevärd, fin och väldigt upplyftande film. Den känns absolut rätt i tiden med en inkluderande och solidarisk tanke över ras, klass och kön. Tyvärr tar den dock inte chansen att faktiskt säga något mer när den kan och det är verkligen synd. Ändå är den charmig och mysig på ett ”alla filmer måste inte alltid säga något mer–aktigt” sätt och så är det, alla måste inte det. Och med en fenomenal (ännu en Oscarsnominering?) Judi Dench i täten blir helheten ändå, även utan det där lilla viktiga extra, väldigt bra.