The Wife 2017

”The Wife” handlar om den berömda författaren Joe Castleman (Jonathan Pryce) och hans fru Joan (Glenn Close), när han får ett samtal som informerar honom om att han har tilldelats Nobelpriset. De tar varsin telefonlur så hon kan vara med och lyssna på den glädjande nyheten vilket genast etablerar två viktiga premisser för den fortsatta berättelsen; 1. Paret fungerar som ett team där hon är helt och fullt delaktig i hans karriär, och 2. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att hon tar emot beskedet med blandade känslor, och här kan man gissa redan nu att någonting är på tok...

Snart är paret på väg till ett mörkt, kallt och snötäckt Stockholm, och med dem på resan är sonen David (Max Irons). I kölvattnet följer även en annan författare, nämligen Nathaniel Bone (Christian Slater) som försöker övertala Joe att få skriva hans biografi. Joe är besvärad och ber Nathaniel ganska bryskt att lämna dem ifred, medan Joan förblir vänlig och artig. Efteråt varnar hon sin man, att ingenting är farligare än en sårad skribent. 

Betydelsen blir dubbeltydig i och med att hon själv får svårare och svårare att hålla god min. Hennes man är underhållande men självupptagen, och det framkommer snart att han inte kan stå emot andra kvinnors uppmärksamhet. Någonstans måste det väl kännas bittert för en lojal fru som övergett sin egen lovande författarkarriär för att sköta allt det praktiska runt sin mans? Även om Joe och Joans kärlek är äkta, och de är ett sammansvetsat par som lever i samklang med varandra, tar det på krafterna att leva en lögn. Allt är ju inte vad det ser ut att vara i deras relation, och det framkommer alltmer att Joan är nära bristningsgränsen.

Möjligtvis skulle man ha önskat att vissa detaljer kom mer som en överraskning, och att man som publik fått vara med och lägga pusselbitarna på plats, efter de många återblickarna på paret som unga. Det finns nämligen ingenting subtilt i den delen av berättelsen, utan premisserna hamras in med storsläggan. David, som också är författare, söker pappans bekräftelse, och rullar med ögonen och ser ledsen ut när pappan avfärdar honom, flera gånger om. Joans beröm betyder ingenting, eftersom även sonen ser upp till pappan som det stora författargeniet.

”The Wife” är en adaption från Meg Wolitzers roman som kom ut 2003, och eftersom jag inte läst den kan jag inte uttala mig om hur trogen manusförfattaren Jane Anderson varit originalversionen. Filmen har dock en tydlig skandinavisk berättarton, och även fokuset på kvinnan som håller på att förgås i sin roll som fru för tankarna till äldre tiders dramer av Ibsen och senare Bergman. Men Joans samtid kväver inte kvinnliga författarkarriärer med samma kraft. Allt eftersom dramat utvecklas, ser vi att det kanske inte riktigt handlar om att stå tillbaka, utan mer om att gripa de möjligheter som ges. Joan må vara blyg och tillbakadragen, men hon förstår sig på PR. Vem är det egentligen som styr i parets komplexa relation?

Glenn Closes makalösa rolltolkning är en ren njutning att se! Hennes ögon, som förmedlar så mycket utan ord i de återkommande närbilderna... jag har dem fortfarande på näthinnan flera dagar efter biobesöket. Jag såg filmen (bland mestadels pensionärer) på City Cinemas Paris Theatre i New York, och efteråt viskades det om Oscars-värdig rollprestation. Close har ju blivit nominerad hela sex gånger men aldrig vunnit. Kanske kan hennes fina framförande i Björn Runges regi äntligen ge henne den eftertraktade statyetten?