Blue Bayou 2021

Det amerikanska rättssystemet och dess brister är, dessvärre, en aldrig sinande källa till inspiration för starka och gripande dramafilmer om människor som hamnar i kläm med rättvisan.

 

”Blue Bayou” vill uppmärksamma ett bisarrt kryphål i lagen som gör det möjligt för migrationspolisen att utvisa människor som adopterats från andra länder - även om de har levt större delen av sina liv i USA. En man som Antonio LeBlanc (Justin Chon), som hämtades från Korea vid 3 års ålder, kan alltså trettio år senare skickas tillbaka till ett land han inte känner till. Ett byråkratiskt misstag från förr i tiden kombinerat med minsta lilla överträdelse av lagen kan splittra en familj och förstöra flera liv. 

 

Justin Chon har både skrivit och regisserat filmen, och spelar även huvudrollen. Antonio är gift med Kathy, stolt bonuspappa åt hennes dotter Jessie, och på väg att bli far till ännu en flicka. Jobbet som tatuerare täcker knappt den växande familjens behov, men kriminella fläckar i hans förflutna gör det svårt att hitta ett andra kneg. Ett olyckligt möte med en stöddig polisman leder till att Antonio haffas av ICE. Nu måste han skaffa fram pengar till en domare för att inte slitas ifrån sin familj. Även om det kräver desperata metoder.

 

Trots den ofattbara dilemmat som den rara New Orleans-familjen ställs inför saknas det inte kärlek och värme i stugan. Chon, Vikander och en strålande Sydney Kowalske som dottern Jessie (är vi säkra på att de inte har klonat Alicia Vikander?) bildar en sympatisk trio som man hejar på från första till sista scenen. 

 

Vikander är som väntat riktigt bra i sin roll som Kathy, även om det är lite trist att se henne än en gång välja en roll som någons flickvän eller hustru. Men Chons fingertoppskänsla för vass casting kan man iallafall inte klaga på, och även flera biroller får skina med nyanserade karaktärer - möjligen med undantag för tidigare nämnda snut som förblir en svinig karikatyr. 

 

The American Dream - en utopisk dröm eller ett ironiskt skämt för invandrare långt ner på samhällsstegen? - kombinerat med asiatiska rötter skildrades fint häromåret i dramat ”Minari”. Den gick vidare till att knipa sex Oscarsnomineringar, medan ”Blue Bayou” blev förbisedd på vinterns alla stora prisgalor. Kanske beror det på att manusförfattaren och regissören inte inser när ”less is more”. Det är som att Chon inte riktigt litar på att de starka skådespelarna och den gripande berättelsen ska hålla hela vägen. Så han öser på med ännu mer elände och mörka vändningar. Han kastar in dräpande dystra bakgrundshistorier, och sen sidokaraktärer med sina egna bakgrundshistorier, med risk att lämna sin publik alldeles utmattad och emotionellt överkörd. Det hade inte skadat att dra ned det hela en aning, och fokusera på kärnan i berättelsen som funkar alldeles utmärkt på egen hand. 

 

Mina invändningar till trots är ”Blue Bayou” en mycket gripande historia, sevärd för att få en annan blick på USA och fina prestationer. Filmen tar med mig på en känslomässig åktur som lämnar mycket att tänka på, och lär få även dig att uppskatta din egna familj och din trygghet lite extra.