Armand 2024

Tre föräldrar möts på skolan en varm sommardag efter skoldagens slut, för att diskutera en incident som deras respektive barn varit inblandade i; en pojke påstås ha våldfört sig på en annan, och utfört sexuella handlingar mot honom. Men vad är egentligen sant?

 

På den ena sidan står den utsatte pojkens föräldrar, Sarah (Ellen Dorrit Petersen) och Anders (Endre Hellestveit), och på den andra, den utpekade övergriparens mamma, Elisabeth (Renate Reinsve). Det som börjar som ett enkelt möte mellan föräldrarna och pojkarnas lärare urartar snart till att bli komplext och upprörande, samt att inbegripa så mycket mer än den påstådda händelsen mellan barnen.

 

Både rektorn och skolkuratorn kallas snart in, och när de påpekar att Elisabeths son Armand varit inblandad i våldsamma händelser tidigare sparkar hon bakut. Ska en människa verkligen straffas för något som hänt förut? Är det inte övergreppet som är aktuellt, och inget annat? Om det ens skett ett övergrepp, vill säga.

 

Armand och Jon, pojken han påstås ha utsatt, är vänner sedan lång tid. Så lång tid som deras sexåriga liv varat, i princip. Skulle Armand verkligen göra något så hemskt som nu diskuteras, mot sin kamrat? Men varför skulle Jon å andra sidan ljuga om en sån sak, särskilt gällande en vän?

 

Slitningarna mellan Elisabeth, Sarah och Anders förvärras alltjämt, samtidigt som Elisabeths eget psyke sakta börjar krackelera, när allt mer smärtsamma fakta om hennes liv kommer fram i ljuset.

 

“Armand” börjar som ett starkt drama, men pendlar sedan skickligt mellan att vara hyperrealistisk och relaterbar, till att bli smått surrealistisk och konstnärlig. Det görs med utsökt fingertoppskänsla, där de overkliga inslagen bidrar till den klaustrofobiska känslan av att livet rämnar medan man är fast i en värld man inte kan fly ifrån på grund av sina förpliktelser som förälder.

 

I takt med att eftermiddagen blir allt senare utvecklar sig de vuxnas berättelser mer och mer, likt ett kalejdoskop av rädslor, aggression, lust, ilska och sorg. Alltid med en närvarande skärpa och nerv.

 

Trots att vi befinner oss på skolan i stort sett hela filmen så blir det aldrig statiskt, tråkigt eller ointressant. Berättelsen öppnar ständigt upp nya lager, och känslorna pendlar än hit, än dit. Med en enkel premiss om något som är många föräldrars värsta mardröm bjuds vi på en myriad av snåriga resonemang och relationer, med genomgående fina rollprestationer.

 

Renate Reinsve är dock den i särklass starkast lysande spelaren i sin tolkning av den komplexa och oklara Elisabeth. Allt ramas in av det stämningsfulla fotot, som ömsom följer tätt inpå och ömsom betraktar på avstånd.

 

Halfdan Ullmann Tøndel långfilmsdebuterar här som regissör och manusförfattare, även om han har en regiassistentsroll och ett par kortfilmer i bagaget sedan tidigare. Om man frågar sig hur en 34-årig debutant kan skapa en så välkalibrerad och stark berättelse på första försöket, så kan en bidragande faktor vara arv och miljö. Halfdans mamma är nämligen författaren Linn Ullmann, vilket innebär att mormor och morfar är inga mindre än skådespelerskan Liv Ullmann och mästerregissören Ingmar Bergman.

 

Med det sagt ska inte Halfdans eget arbete förringas på något sätt, och att detta är Norges bidrag till Oscarsgalan är fullt förståeligt. Filmen har för övrigt redan vunnit debutantpriset Camera d’Or vid filmfestivalen i Cannes tidigare i år, som första norska titel någonsin.

 

Genom “Armand” har Norge fått en mycket stark filmskapare med ett särpräglat, eget cinematiskt uttryckssätt. Det ska bli en ren fröjd att se vad Halfdan Ullmann Tøndel tar sig an härnäst.