Jodorowsky's Dune 2014

"Jag våldtog Frank Herbert! Men utav kärlek."

Så sammanfattar den fransk-chilenska allkonstnären Alejandro Jodorowsky sitt sätt att filmiskt angripa den kultförklarade sci-fi-författarens "ofilmbara" livsverk - "Dune". Jodorowsky hade när det begav sig, ett gäng existentialistiskt trippiga mexikanska kultrullar bakom sig och bar på grandiosa drömmar om att skapa filmhistoriens största sci-fi, tillika en filmisk LSD-tripp - tillräckligt potent för att skaka om en hel generation av unga biobesökare.

Öppningsbilden skulle vara en åkning genom hela universum som skulle överskugga Orson Welles svårslagna dito från "Touch of Evil", Welles själv skulle spela baronen och flera av 70-talets största kreativa själar kopplades genom Jodorowskys osannorlika övertalningsförmåga till projektet. Eller vad sägs om Salvador Dalí som kejsare, H. R. Giger och Jean Giraud som konceptdesigners, musik av Pink Floyd och Magma samt Mick Jagger i en av rollerna?

Kanske var allt för bra för att vara sant, Hollywood skrämdes i alla fall av det kittlande Paris-baserade projektet och kallade det för "ett Concorde, fantastiskt - men det kommer inte att flyga här." Men även om "Jodorowsky's Dune" aldrig flög så kan man fortfarande känna dess vingslag i sci-fi-klassiker fram tills idag, vilket Frank Pavichs både kärleksfulla och mycket underhållande dokumentär illustrerar på ett föredömligt vis.

Var gränsen mellan skröna och verklighet går förtäljer inte dokumentären om en förproduktion lika gränslöst som dess manusförlaga, men det spelar verkligen ingen roll. "Jodorowsky's Dune" är en hyllning till de stora drömmarna, ambitionerna och den gränslösa kreativiteten, en film om filmkonstens verkliga hjärta som inte alltid bultar i takt med tiden - hur hårt det än må bulta.