Scary Stories to Tell in the Dark 2019
Synopsis
Året är 1968 i den amerikanska småstaden Mill Valley. Dess mörka hemlighet är familjen Bellows ödehus i samhällets utkant, där den plågade, inlåsta unga Sarah många år tidigare nedtecknat kusliga berättelser om fruktansvärda människoöden. På Halloween tar sig ett gäng tonåringar in i det spöklika huset och hittar Sarahs bok. De inser att deras egna namn finns i den, och att den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död till mötes.
Info
Originaltitel
Scary Stories to Tell in the Dark
Biopremiär
9 augusti 2019
DVD-premiär
9 december 2019
Digitalpremiär
9 december 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Kittlande skräckäventyr
Norska regissören André Øvredal bevisar tillsammans med Guillermo del Toro att det inte behövs våld och blod för att skrämmas. Här bjuds det på alla möjliga ruggiga monster men likväl otäck stämning och härligt kalla kårar.
Ta en dos av 80-talsklassikern “Creepshow”, en nypa “Stranger Things”, de bästa ingredienserna ur familjerysarenav “Goosebumps” och Alvin Schwartz bok som filmen bygger på. Ge receptet till norska regissören André Øvredal och allas vår Guillermo del Toro (en av manusförfattarna/producenterna) och du får – trots hård konkurrens – sommarens mest njutbara skräckis.
Den här våldsbefriade rysaren är uppenbarligen riktad mot en någorlunda yngre publik, precis som förlagan, men är inte mindre ruggig för det. Det är en slags kombination av traditionell skräckfilm – den typ där tonåringar ska lösa en gåta och rädda sig själva från något hotfullt – och en antologi där flertal historier om olika monster berättas.
Handlingen utspelas i en amerikansk småstad 1968. Unga pojkar hotas att skickas till Vietnam och Nixon leder presidentvalet. En trio glada men aningen mobbade nördar gör misstaget att på Halloween besöka ett öde, påstått hemsökt hus och hittar en bok skriven av en påstått läskig flicka som begått självmord. När trion tar hem boken börjar dess läskiga spökhistorier bli verklighet – och det verkar som om de själva är offren.
Bland det bästa med filmen är enkelheten. Här finns inga långdragna bakgrundshistorier som vattnar ur mystiken ur det som hotar, och Øvredal bygger skickligt upp en kuslig atmosfär inför varje historia. Liksom i regissörens tidigare debut ”Trolljägaren” samt hans första engelskspråkiga film ”The Autopsy of Jane Doe” så tar han sina demoner på allvar. Tillsammans med del Toros sedvanligt lekfulla, sagolika stil blir det ett kittlande skräckäventyr som både roar och skrämmer. Det går inte heller att klaga på skådespelarna, Marco Beltramis härligt dramatiska musik eller ett inte helt väntat slut.
Skräck är en genre som blir allt knepigare att sticka ut i med tiden. Också här finns några väntade twistar och bekanta makeup-effekter, även om vi tacksamt nästan helt slipper dålig CGI. Fans av blod, våld och mer ”vuxen” hardcore-skräck kanske inte heller blir helt nöjda. Men det var längesen jag blev så barnsligt förtjust av bioskräck. Och som om det inte vore nog med att jag redan hatade spindlar så har man numera fobi för köttsoppor… Och fågelskrämmor… Och klämma finnar. Så det tackar man för.
Den här våldsbefriade rysaren är uppenbarligen riktad mot en någorlunda yngre publik, precis som förlagan, men är inte mindre ruggig för det. Det är en slags kombination av traditionell skräckfilm – den typ där tonåringar ska lösa en gåta och rädda sig själva från något hotfullt – och en antologi där flertal historier om olika monster berättas.
Handlingen utspelas i en amerikansk småstad 1968. Unga pojkar hotas att skickas till Vietnam och Nixon leder presidentvalet. En trio glada men aningen mobbade nördar gör misstaget att på Halloween besöka ett öde, påstått hemsökt hus och hittar en bok skriven av en påstått läskig flicka som begått självmord. När trion tar hem boken börjar dess läskiga spökhistorier bli verklighet – och det verkar som om de själva är offren.
Bland det bästa med filmen är enkelheten. Här finns inga långdragna bakgrundshistorier som vattnar ur mystiken ur det som hotar, och Øvredal bygger skickligt upp en kuslig atmosfär inför varje historia. Liksom i regissörens tidigare debut ”Trolljägaren” samt hans första engelskspråkiga film ”The Autopsy of Jane Doe” så tar han sina demoner på allvar. Tillsammans med del Toros sedvanligt lekfulla, sagolika stil blir det ett kittlande skräckäventyr som både roar och skrämmer. Det går inte heller att klaga på skådespelarna, Marco Beltramis härligt dramatiska musik eller ett inte helt väntat slut.
Skräck är en genre som blir allt knepigare att sticka ut i med tiden. Också här finns några väntade twistar och bekanta makeup-effekter, även om vi tacksamt nästan helt slipper dålig CGI. Fans av blod, våld och mer ”vuxen” hardcore-skräck kanske inte heller blir helt nöjda. Men det var längesen jag blev så barnsligt förtjust av bioskräck. Och som om det inte vore nog med att jag redan hatade spindlar så har man numera fobi för köttsoppor… Och fågelskrämmor… Och klämma finnar. Så det tackar man för.
| 8 augusti 2019 08:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Även om det blir för tydlig skräck som inte är jump-scares så är den ändå något spännande med dessa monster i historierna som dyker upp. Så jäkla obehaglig den feta kärringen som kommer i korridorerna på psyket bl.a. Arrestmonstret blev lite too much dock. Bra unga skådisar och snyggt gjord film, härlig stämning.
Filmen börjar bra, i förfinade och stämningsfulla miljöer där man målar upp en simpel, något pliktskyldig, men fullt tillräcklig bakgrundshistoria. Barnen behöver inte presenteras särskilt ingående då karaktärerna har vi sett i tusen andra filmer. Istället skickas man ganska snabbt in i de första skrämmande momenten. Det börjar med lite billiga ryckscener, det gödslas faktiskt friskt med dem hela filmen igenom vilket är lite trist då jag inte är något stort fan av såna. Men stämningen sitter där och sakta börjar det bli rätt läskigt för en skräckfilmsnovis som jag själv.
De första historierna är effektiva skräckhöjare, men sen sänks kvaliten något och det blir mer monsterfilm än skräck. Jag hade nog väntat mig en fyndigare upplösning, men uppenbarligen är detta en film för den yngre publiken så förväntningarna som blir när Del Toro är inblandad uppfylls inte riktigt. Faktiskt så känns filmen lite som en introduktion till en längre serie som följer efteråt. Slutet är perfekt upplagt för ett sånt scenario och jag själv hoppas det även var tanken. För konceptet är bättre än filmen, som får nöja sig med betyget 3/5.
B-film som luktar Stranger Things och It.
Uttjatade små skräckhistorier som vi hört och sett hundra gånger om.
Fågelskrämman som lever... spindlar som poppar upp ur tonårsfinnar...
Liket som vill ha tillbaka sina kroppsdelar...
Jag hade faktiskt förväntningar på den här filmen, inte minst för att Guillermo del Toro är kopplad. Men det som börjar som en mysig och nostalgisk tidsresa med vackra miljöer blir snabbt till en greatest hits i trötta gamla skrönor. Det lånas friskt ifrån stort sett alla horror-filmer de senaste 20 åren. Allt ifrån The Ring till The Conjuring, Jeepers Creepers, Final Destination, It Follows, Babadook, Stranger Things och inte minst It. Och 1968 hade alla kids walkie talkies som mobiler, så passande för dagens publik, men det dödade all uns av spänning som kunde levererats.
Nej, jag fann Scary Stories varken skrämmande, rolig eller ens underhållande. Filmen andas B-produktion på de flesta plan, storymässigt men även effekterna lyste med sin lågbudget.
Betyg 2 av 5.
Andra kritiker (3)
"Nej, jag hade då hellre sett en längre, Øvredal-regisserad episod om fågelskrämman. Hellre det än dessa söndersmulade sidohistorier som tvingas fuldansa efter del Toros pipa."
"”Scary stories to tell in the dark” skrämmer inte , den tar inte ens genren på allvar utan blir i bästa fall en imitation full av filmhistoriska stölder."