Weird: The Al Yankovic Story 2022

“Weird: The Al Yankovic Story” är låtsasbiografin om Al Yankovics uppgång och fall. Parodin börjar när Al Yankovic som liten inte får spela dragspel för sin stränga pappa (Toby Huss). Denne slår nästan ihjäl en besökande dragspelsförsäljare, men mamman låter honom få dragspelet så att han kan öva i smyg.

 

Al smiter rebelliskt iväg på föräldrafria och “vilda” polkafester (vad är det med östeuropeer i USA och deras polka? Tänker så klart på Jan Lewan med sin polka rap, härligt porträtterad av Jack Black i “The Polka King” - dock en aningen substanslös tittarupplevelse, vilket även “Weird” ska visa sig bli…)

 

Snart möter vi Al som vuxen (spelad av en vältränad Daniel Radcliffe i Al-peruk som ofta sliter av sig hawaiiskjortan och visar upp magrutorna). Han når snabb berömmelse med sina parodier på hitlåtar, som blir mer populära än själva hitsen. Han börjar snart skriva sina egna originallåtar, som blir så kända att artisterna istället börjar parodiera honom. I filmen blir nämligen Als “Eat It” en enorm hit, som Michael Jackson sedan ändrar om till sin “Beat It”.

 

Al blir såpass känd att megastjärnorna hoppas på att han ska kopiera deras låtar för att göra dem ännu mer kända. Madonna (en tuggummituggande Evan Rachel Wood) gör allt för att få Yankovic att parodiera hennes låt “Like a Virgin”, som i Yankovics version blir till “Like a Surgeon”. Vi får höra hans populära ”I Love Rocky Road“, ”My Bologna”, och till sist intervjuvas han av Oprah (Quinta Brunson) iklädd ett halsband av platinaskivor.

 

Men all kändisskap har en baksida. Mentorn Dr. Demento (Rainn Wilson) fick Als kreativitet att flöda genom att spetsa hans guacemole med LSD, och med framgångarna kommer alkoholen och drogerna. Al lyckas dessutom hamna hos drogkungen Pablo Escabar för att rädda Madonna som blivit kidnappad - många turer och vändningar har klämts in i filmen, och Radcliffe gör ett fint jobb med att balansera action, humor och inte minst sin enorma peruk - ett konststycke i sig kan man tycka.

 

Men ultimat kan filmen bäst liknas vid en serie sketcher eller humoristiska segment, sammansatta för att roa en publik som vill ha enkel och kravlös underhållning  (och Weird Al-fans så klart för här finns mycket från 80-talet, MTV-eran, och Als härliga låtar att gotta sig i). Den observante kan finna många cameos i filmen, samt dåtida influenser som till exempel Andy Warhol och de band vars låtar Al parodierade.

 

Jag tänker lite på filmer jag älskade som tonåring. “Den nakna pistolen” var den absolut roligaste film jag någonsin sett, vilket ledde till en jobbig situation ett tiotal år senare när jag entusiastiskt propagerade för den som kvällens underhållning, bara för att genomlida den tillsammans med en uttråkad publik. Inte all humor står sig och en del växer man ifrån. Ett annat problem med sketch-liknande komedier är att vad som funkar perfekt i halvtimmesformat kan blir svårt att fylla ut en hel långfilm, om där inte finns nog med handling för att hålla ihop sketcherna.

 

“Weird: The Al Yankovic Story” är alltså en lättsam rad parodier över segment ur Als liv. Filmen kan liknas vid det ultimata skämtet om att hela Als karriär var ett skämt, en parodi på parodin. Som sådan är den smart, rolig, och underhållande, men som sagt inte riktigt solid nog för att funka hundraprocentigt i långfilmsformat…

 

Jag vill dock fortfarande slå ett slag för den som enkel och godmodig underhållning med glada slagdängor och en rejäl dos 80-talsnostalgi. Jag sitter fortfarande med “Eat it” och “My Bologna” ringandes i öronen, otippade små glädjepiller i sig.