Sons of Anarchy 2008-2014

Manusförfattaren och TV-serieskaparen Sutter är känd för sina djupgående samt minst sagt vågade metoder för skaffa research. Han kastar sig helt enkelt in i verkligheten, bland verkliga människor och lever med dem en tid. Detta kanske inte låter så jättedramatiskt, men då man snackar om MC-gäng, som det ju onekligen handlar om i FX:s "Sons of Anarchy", så får det hela förmodligen ett helt annat perspektiv. Självklart ska Sutter ha massa credd för dessa smått vansinniga infall, de visar på att han verkligen brinner för det han skapar och att han sannerligen är intresserad av att ha så mycket kött på benen som det bara går innan han väl sätter sig ned och skriver. Jag önskar att fler manusförfattare/regissörer ansträngde sig så här pass mycket, men jag kräver dock inte nödvändigtvis att de beblandar sig med ökända MC-gäng och knarklangare, då krävs det nog att man är lite galen också. Kurt Sutter är lite galen.

Dramatiken slutar dock inte vid själva researchen - Sutter gav fler än en ex-brottsling chansen att faktiskt få medverka i själva serien, att helt enkelt få pröva på livet som skådespelare. Vissa gånger fungerade det mer än väl, medan andra gånger resulterade i stora bråk som innebar allt från stämningar till rena hot. Jag kan dessutom tillägga att dessvärre inte alla dessa människor fortfarande ens finns kvar i livet, tragiskt men sant så sant. Detta har dock ingenting att göra med själva inspelningen av serien. Naturligtvis var Sutters tankar och handlingar hela tiden av godo då han verkligen gav dessa människor chansen till ett annat liv, det är dock inte alltid ens planer i skallen rimmar väl med den ack så dystra verklighet vi ibland befinner oss i. All denna dramatik bakom kamerorna och kulisserna har onekligen även präglat av sig på själva TV-serien under årens lopp, detta både på ont och gott.

Självfallet har hans smått originella research gett goda resultat och i många delar av serien är detta definitivt märkbart. Många av karaktärerna känns äkta och genuina, de språk och de dialoger de för sinsemellan känns som taget direkt från vilken smygfilmad kriminell organisation som helst och de platser samt miljöer dessa människor vistas på känns mer ofta än sällan on the spot. Dessvärre spräcks dock den här ibland så härliga illusionen av det rakt motsatta; överdrivna karaktärer, smålöjliga dialoger och handlingar samt av en del lite väl onödiga och missplacerade sidospår. Vad allt detta beror på kan jag så klart inte säga med hundra procent. Sutter vet oftast vad han gör och han är förbaskat duktig på det. Jag tror dock att den där researchen och allt som den förde med sig in till inspelningarna, även kan ha påverkat serien negativt. För mycket bråk, motsättningar och dispyter är aldrig hälsosamt, fokusen störs och då är de ytterst sällan någonting blir riktigt lyckat. Då ska man ha en jäkla tur och det är ju inte alltid man har det.

Med detta sagt vill jag dock påpeka att just nu, i skrivandes stund, tror jag det är rätt lugnt på inspelningsplatserna. De flesta av skådespelarna, författarna, regissörerna och så vidare är riktigt goda och nära vänner, som en stor familj helt enkelt. Allt är inte bara misär, dramatik och kaos.

"Sons of Anarchy" utspelar sig i norra Kalifornien och där främst i staden med det charmiga namnet Charming. Ett ganska opassande namn ifall ni frågar mig då väldigt lite med de stadsdelar och händelser vi får se i serien kan kallas för charmiga, tvärtom. Nåväl, i Charming får vi främst följa protagonisten Jackson "Jax" Teller (Charlie Hunnam) vilken är vicepresident för den mer eller mindre kriminella motorcykelklubben "Sons of Anarchy" (SAMCRO eller Sam Crow). Jax har dock på senare tid börjat fundera mer och mer på sitt liv och alla de konsekvenser som hans position i klubben alltför ofta resulterar i. Dessutom har han börjat ifrågasätta själva klubben och vad den egentligen står för och hur den rent allmänt påverkar människor runt omkring. Något som inte uppskattas något vidare av klubbens forne president Clarence "Clay" Morrow (Ron Pearlman) som till råga på allt har ett mycket starkt och nära förhållande till Jax mor Gemma Teller (Katey Sagal).

Med denna lilla korta synopsis har jag endast lyckats skrapa på ytan, det går egentligen att skriva en längre novell om allt som "Sons of Anarchy" handlar om. Här behandlas allt från starka familjeband (både i och utanför klubben), kärleksromanser, fängelsevistelser via lögner och svek till utpressningar, knarksmuggling, rån och mord. Ja och så motorcyklar förstås, motorcyklar, motorcyklar och tatuerade hårdingar. Det är en ganska hård, brutal och tuff serie, synd bara att den ibland går över gränsen och nästan blir lite smått löjlig och parodisk. Hade bara "Sons of Anarchy" finslipats några decimeter till hade nog detta varit ett solklart mästerverk. Som med så många andra långkörare består även "Sons of Anarchy" av starkare och svagare säsonger. Den första är riktigt bra och den har då fått mig att stanna kvar till än idag, vi snackar över fem års "Sons of Anarchy"-knarkande här. Serien bjuder även på en hel del riktigt välskrivna (och självklart frustrerande) cliffhangers - för min egen del har det rätt och slätt inte gått att slutat att titta, självklart ska detta ses som ett stort plus bara det.

Vad det gäller skådespelarinsatserna, ja som är ack så viktiga i en karaktärsdriven serie som denna, så ligger de faktiskt ofta över medel och ibland riktigt högt över medel. Det finns dock ett par svaga kort här som man kan irritera sig på, endera är detta en helt personlig observation från min sida, eller så är det ett faktum. I det stora hela är det dock absolut godkänt, Hunnam passar som handen i motorcykelhandsken som Jax, inget snack om saken och den härlige Pearlman har här tilldelats många tillfällen att riktigt glänsa. Även den gamla komedidrottningen, tillika Kurt Sutters fru, Katey Segal ("Våra Värsta År") imponerar och det är faktiskt riktigt underhållande att se henne i en "lite" annorlunda roll.

För övrigt har "Sons of Anarchy" gästas av mängder med intressanta och gedigna skådisar genom åren, här följer några exempel; Jimmy Smits, Danny Trejo, Ray McKinnon, CCH Pounder, Titus Welliver, Adam Arkin, Peter Weller, Donal Logue, Kim Dickens, Tom Arnold, Hal Holbrook, Walton Goggins, David Hasselhoff (!), Robert Patrick, C. Thomas Howell och faktiskt Kurt Sutter himself. Alla har de satt sin egen färg och prägel samt skjutit in lite extra liv och underhållning i serien, jag tackar för det.

Till hösten 2014 sänder FX den sjunde och absolut sista säsongen av serien, denna recension innefattar alltså de första sex säsongerna. Vem vet, avrundas serien riktigt starkt och dramatiskt kanske jag i framtiden blir tvungen att höja mitt betyg ett snäpp? Jag hoppas på det, som det är nu får serien nöja sig med en trea. Vissa säsonger förtjänar dock ett högre betyg, helt klart, men detta ska alltså i första hand ses som ett slags medelbetyg över de första sex säsongerna. Ja och till er alla som är rädda för att drabbas av abstinens då den sjunde och avslutande säsongen är över; Sutter jobbar redan nu på en slags prequel till serien vilken ska utspela sig på 60-talet då själva "Sons of Anarchy" grundades.

"True freedom requires sacrifice and pain. Most human beings only think they want freedom. The truth is they yearn for the bondage of social order, rigid laws, materialism. The only freedom man really wants is to be comfortable." - Jackson "Jax" Teller