Manhunter 1986

Will Graham (William Petersen) var en gång profilerare för FBI med enorm skicklighet att träda in i mördares psyken. Nu har han efter traumatiserande händelser under den sista utredningen som han deltog i dragit sig tillbaka till lugnet med fru (Kim Greist) och son (David Seaman Jr.). Hans tidigare chef (Dennis Farina) behöver dock hans hjälp i jakten på en seriemördare som styrd av måncykler dödar familjer och Will går åter på djupet i en sinnessjuk människas tankar.

 

Michael Mann ser både som manusförfattare och regissör till så att den psykologiska faran i Grahams process att mentalt bli ett med en störd hjärna känns av på ett påträngande intensivt sätt. Han låter spänningen ta gott om tid på sig att byggas upp och ger mörkret eget liv som skrämmer lika mycket som det fascinerar. Action hålls till ett minimum. Den kusliga atmosfären som präglar hela filmen gör så att det här ofta känns mer som en rysare än en thriller. Manuset är tätt utan utrymme för publiken att slappna av.

 

Utan estetik som ger intryck av att ha skapats av en perfektionistisk konstnär och dessutom är så snygg att se att man sitter häpen hela vägen så vore det inte en typisk film av Mann. Här arbetar han med mörkt neon och ljus pastell beroende på scenens syfte. Varenda färgnyans i minsta millimeter av varje bildruta känns omsorgsfullt utvald för att skapa en viss känsla hos tittaren. Bildsymbolik kring Wills mentala tillstånd fördjupar. Sekvenserna i slow motion är de bästa sådana som jag sett på film.

 

Alla som är bekanta med regissörens verk vet att man kan förvänta sig en viss ljudbild i en film av honom. Få filmskapare använder musik på ett så distinkt sätt som Mann. Här sveps bilderna in i drömmande musikaliska kompositioner och helheten i det som vi hör och ser trollbinder på ett närmast hypnotiskt sätt. Självklart så finns även fantastiska tillagda låtar som såväl instrumentalt som textmässigt ger extra kraft till scenen som de är med i.

 

Petersen är lysande i huvudrollen. Han övertygar som både den stabila familjemannen som Will är och den farligt besatta person som han blir när han blir ett med galningen som han jagar. När han besöker en brottsplats och lever sig in i hur mördaren tänker och dennes personlighet så behöver vi inte se brotten ske för att bilderna ska byggas upp i vår fantasi och vi ska känna djupt obehag.

 

Det var här som filmpubliken introducerades till den kannibalistiske psykopaten Hannibal Lecter (eller Lecktor som hans namn är i den här filmen). Förlaga till manuset är Thomas Harris första roman om Lecter, "Röd drake". Brian Cox tar sig an rollen på ett kyligt och oteatralt sätt och är väldigt trovärdig. Hans och Petersens spel i scenerna där de möts är lugnt på ytan, men de båda aktörerna låter oss med minimala uttryck känna av skärpan i det komplexa psykologiska maktspelet under den.

 

"Manhunter" är två timmar klassiker där man inte behöver välja mellan spännande underhållning eller högklassig filmkonst. Man får båda samtidigt. När man är golvad efter den överväldigande finalen som bara kan beskrivas som ren perfektion så känner man vördnad för den konstnär som har skapat det verk som man just har upplevt. Högsta betyg är minimala detaljer bort och det här är fortfarande en av tidernas bästa thrillers.